Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Var öppen med din diagnos på jobbet

För den som har adhd är inte allt på arbetsplatsen lika självklart som för kollegorna. Det kan handla om enkla saker som information och fikaraster. Därför underlättar det om man kan prata om sin diagnos, skriver Calle Svensson som arbetar på Sensus.
Publicerad
Shutterstock, Privat
Känner arbetskamraterna till att man har en diagnos blir de också mer förstående, påpekar Calle Svensson. Shutterstock, Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Att leva med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som adhd och ha ett bra och fungerande arbetsliv, går alldeles utmärkt. Arbetsförmedlingen kan ge stöd till arbetsgivare i form av utvecklingsanställning, det som tidigare hette lönebidragsanställning. Det innebär att den anställde har en handläggare på Arbetsförmedlingen som fungerar som en kontakt med arbetsgivaren. Fler skulle kunna få den här hjälpen och stödet, om de kände till att det finns sådan möjlighet.

Tyvärr är det lätt att fastna i en karusell där den enskilde ramlar emellan. På Riksförbundet Attention’s hemsida finns det bra och informativ information om adhd på jobbet. Attention har också en egen Youtubekanal med korta och bra filmer med information om bland annat adhd. Där man kan hitta bra och nyttig information om vad man kan behöva för olika verktyg om man söker jobb eller har ett jobb och har en adhd-diagnos.

När man upptäcker att man inte är ensam, blir det också lättare

Det är lätt att tro att man är ensam om att ha svårigheter som är kopplade till sin diagnos. När man upptäcker att man inte är ensam, blir det också lättare. Det som underlättar är att man är öppen med sin diagnos, att man kan prata om den. Gör man det öppnar det upp för en situation som blir mer hanterbar om det skulle uppstå problem. Känner omgivningen till att man har en adhd-diagnos, då blir den också mer förstående. Det som kan uppstå är missförstånd, det som är självklart för ”normala” personer, är det inte för en som har en adhd-diagnos. Det kan vara enkla saker som information, om möten, fika raster och dylikt. Sådant man kan missa om man är ny på en arbetsplats. En trygg arbetsmiljö underlättar väldigt mycket, för alla parter.

Har man också en etablerad vårdkontakt kan man få stöd och hjälp från den, och det kan vara i form av en arbetsterapeut som hjälper till med stöd och strategier för att vardagen också fungerar bra, vilket är ytterligare en förutsättning, för att arbetet ska fungera. Arbetsuppgifterna bör vara varierande och utformade på det viset att det känns lustfyllt och meningsfullt att vara på arbetet. Nu i dessa Coronatider kräver det också lite extra då om ska jobba hemifrån, att man har den tekniska utrustning som behövs, dator, mobiltelefon etc.

/Calle Svensson, som har diagnosen adhd. Han är anställd på Sensus Svealand på halvtid och har sjukersättning på halvtid

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande