Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Malin bytte kontor och kollegor mot hem och familj
Före corona jobbade Malin Höglund Nilsson, teamledare på Nobia, nästan aldrig hemifrån. I början var hon skeptisk, men det gick bättre än hon befarat.
Hemma hos familjen Höglund Nilsson i Sollentuna utanför Stockholm pågår intensiv aktivitet. Det är en vanlig arbets- och skoldag men hela familjen befinner sig på samma adress, fast på olika ställen i huset. Tonårsdöttrarna Alice och Linn pluggar online på sina rum, i vardagsrummet sitter Malin och uppe på loftet sitter hennes man Jocke och arbetar.
För familjen är situationen med hemarbete ovan men nu har det varit så i tio veckor och de har vant sig.
– Det går bättre än vad jag hade trott, medger Malin Höglund Nilsson, som till vardags är teamledare på digitala avdelningen på kökstillverkaren Nobia.
Avdelningen består av 20 medarbetare som sitter i ett öppet landskap. Malin beskriver blandade reaktioner när nyheten om hemarbete kommunicerades ut. Hon själv var ganska skeptisk.
– Vi är ju vana vid ett dagligt brus då folk ställer frågor, pratar och bollar idéer över skrivborden. Vi har många möten, fikar tillsammans och har after work-träffar. Vårt arbete, och speciellt min roll, bygger ju till stor del på sociala kontakter.
För att kommunicera med varandra använder teamet appen Slack som Malin tycker fungerar väldigt bra. Hon har också infört avstämning varje morgon. Där får alla berätta om tre saker de har arbetat med under gårdagen och tre saker de ska arbeta med under dagen.
– Avstämningsmötena är kanon – inte minst socialt men även för att man ska vara informerad om vad som händer och vad man jobbar med. Då vet vi också att vi fokuserar på rätt saker.
Malin tycker att det viktigaste vid distansarbete är att man är supertydlig, ja ibland till och med övertydlig.
– Det är för att man inte kan se varandra och avläsa kroppsspråk eller ansiktsuttryck.
Den tydlighet vi nu utvecklat, kommer jag ta med mig framöver.
Fast alla arbetar hemma hinner de även med socialt umgänge – digitalt såklart. Varannan vecka fikar man via mötesprogrammet Teams.
– Då märker jag att många är trötta på att sitta hemma och jobba. Men de flesta verkar ändå må bra känns det som. Flera medarbetare tycker att det blivit bättre, de är mer fokuserade, mindre stressade och hinner med mer, speciellt de som har lång resväg till och från jobbet.
För att pausa från hemmets fyra väggar har familjen olika aktiviteter.
– Jag brukar springa regelbundet och så har jag laddat ner en gympa-app eftersom jag tidigare gick till gymmet. Det kändes lite fånigt i början att gympa hemma men nu har jag vant mig. Jocke brukar pausa genom att gå ut på golfbanan. Och tjejerna brukar träffa sina kompisar utomhus.
Ergonomin kan ibland vara besvärlig vid hemarbete men det märker Malin inte av.
– I alla fall inte än så länge. Jag brukar växla min arbetsplats mellan soffan och skrivbordet. Och när jag har möten stänger jag vanligtvis av kameran och går runt och pratar.
Läs mer: Tänk på det här om du jobbar hemma
Hon försöker att följa ett schema varje dag.
– I början kunde jag sitta i pyjamas och jobba men det gör jag inte längre, jag tyckte att det blev för sunkigt. Nu försöker vi alla hålla rutiner som om det vore en vanlig arbetsdag. Vi samlas till lunch och middag och däremellan arbetar var och en med sitt. Då tröttnar vi inte på varandra, skrattar Malin men tillägger att hon saknar sina kollegor och alla vardagsintryck.
– Jag är nog för social som människa för att tycka att den här situationen är ultimat och jag saknar hela biten med att ingå i ett sammanhang i samhället. Det känns inte riktigt som om jag gör det nu.
Eftersom alla i familjen Höglund Nilsson arbetar på olika ställen i huset stör man inte varandra nämnvärt.
– Ibland hör jag min mans kollegor. Jocke använder inte alltid lurar och då hörs alla röster, det känns lite skumt men annars funkar det bra.
Familjen Höglund Nilssons tonårsdöttrar Alice 18 och Linn 17 är något mindre positiva till hemarbete. Alice skrattar.
– Jag har lärt mig namnen på alla mammas kollegor nu. Våra möten krockar ofta och vi hör varandra i bakgrunden trots att jag sitter i eget rum. Vill jag prata helt ostört får jag gå ut och gå eller sätta mig i parken.
Även Linn tycker att studier på egen hand kan vara ganska besvärligt.
– Det sämsta är nog att det sätter mycket mer press på mig att jag faktiskt måste jobba under lektionerna och det är lättare att bli distraherad hemma.
Men visst finns det även fördelar fastslår tjejerna.
– Vi får sova längre. Jag sparar mycket tid när jag slipper göra mig i ordning på morgonen och ta mig mellan hemmet och skolan varje dag, berättar Alice.
– Ja, man kan nästan börja lektionen i sängen, tillägger Linn.
Men trots detta är ingen av dem vidare sugen på att fortsätta med distansstudier i framtiden.
– Jag saknar att träffa kompisar och att ha en skola att gå till. I början var det lite spännande och kul att arbeta hemma. Men nu märker jag, efter att ha varit hemma så länge, hur viktig och bra skolan faktiskt är, avslutar Linn.
Mamma Malin tror att framtidens arbete till stor del kommer att ske hemifrån.
– Om några år kommer närvaro på kontoret vara lika gammalmodigt som stämpelklockan. Bara för att man är åtta timmar på plats betyder ju inte att man är mer effektiv än om man jobbar fokuserat sex timmar hemifrån.
Text: Katarina Markiewicz
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Klart: Nu ska koldioxiden fångas in
Sveriges första och en av världens största anläggningar för att fånga in koldioxid från atmosfären har fått klartecken att byggas. Men den nya tekniken är riskfylld – ett gasläckage kan bli förödande.
Med hinken full av verktyg tar underhållsingenjören Jonas Karlsson trapporna de 68 metrarna upp genom pannhuset inuti kraftvärmeverket i Värtahamnen i Stockholm. När han når ända upp visar pulsmätaren 160.
Budskapet går hem. Stockholm Exergis ledning inser att bolaget måste installera hissar i de två höga torn som kommer att resa sig nästan hundra meter mot skyn när den nya anläggningen för koldioxidinfångning är på plats.
– Säkerheten är a och o. Ingen skulle orka jobba efter att ha gått trapporna hela vägen, säger Unionenmedlemmen Jonas Karlsson när han beskriver det pedagogiska experiment han utförde för några månader sedan.
Tornen blir den mest synliga delen av anläggningen, som ska fånga in 800.000 ton koldioxid per år. Det är mer än vad Stockholms vägtrafik släpper ut under samma period. Samtidigt har tornen väckt en del protester från närboende.
Beslut om att satsa på att fånga koldioxid
I slutet på mars kom beskedet: Styrelsen för Stockholm Exergi beslutade att bygga en av världens största anläggningar för infångning och permanent lagring av koldioxid, så kallad bio-CCS. Bygget börjar omgående och målsättningen är att vara i drift under 2028.
Röken som i dag stiger ur kraftvärmeverkets skorsten ska då i stället ledas i ett rör över Lidingövägen och ner till koldioxidinfångningen i den nya anläggningen i Energihamnen, en del av Norra Djurgårdsstaden.
Den koldioxid som fångas in från biokraftvärmeverket ska komprimeras till flytande form. Från kajen transporteras den sedan med fartyg till permanent lagring under havsbottnen utanför Bergen i Norge. Där mineraliseras koldioxiden och blir en del av berggrunden.
– Koldioxidinfångningen är ett tekniskt pilotprojekt, men även ett pilotprojekt i säkerhetstänk. Tekniken är ny och innebär nya risker, säger Jonas Karlsson när Kollega besöker forskningsanläggningen som varit i gång sedan 2019.
På kajen kommer det att stå åtta cylinderformade tankar på 2000 kubikmeter styck där den flytande koldioxiden kommer att förvaras i väntan på nästa fartyg. I miljötillståndet bedöms risken för läckage som liten men det kommer ändå finnas en skyddsbarriär för att skydda boende i området.
– Skulle det bli ett läckage trycks koldioxiden ut över havet. Den är tyngre än luft och lägger sig ovanpå vattenytan. Är det minsta lilla vind kommer koldioxiden att lösas upp, säger Jonas Karlsson.
Ska leda till negativa utsläpp
Utanför kraftvärmeverket öppnar Fabian Levihn dörrarna till den containerstora forskningsanläggning som visar hur avskiljningen går till. Han är chef för forskning och utveckling på Stockholm Exergi och van vid att lägga orden så att de många besökare bolaget har förhoppningsvis ska förstå, från skolklasser till kungaparet och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.
Även forskningsanläggningen har två torn, men i betydligt mindre skala. Rökgasen komprimeras och förs in i det ena tornet som fylls upp med rökgas. Från toppen av tornet rinner sedan en vätska som består av kaliumkarbonat löst i vatten.
Efter en kemisk reaktion förs vätskan vidare till det andra tornet. När blandningen värms till 105 grader separeras koldioxiden från rökgaserna.
– Vi har gjort alla tester som krävs. Men det går att förbättra tekniken och vi kommer att fortsätta med det även efter 2028 när fullskaleanläggningen tas i bruk, säger Fabian Levihn, som i testerna samarbetar med KTH, där han är docent i energisystemens ekonomi och företagande.
Genom att skilja av koldioxid från bioeldad värmeproduktion likt den i Värtan skapas så kallade negativa utsläpp.
– De behövs eftersom det inte går att minska alla fossila utsläpp. För att vi ska ha en chans att klara Parisavtalet behövs 600 anläggningar av den här typen i världen, säger Fabian Levihn.
Parisavtalet
- Ett globalt klimatavtal som trädde i kraft 2016.
- Kärnan i avtalet är att begränsa den globala uppvärmningen genom att minska utsläppen av växthusgaser.
- Ett av målen i avtalet är att hålla den globala uppvärmningen långt under 2 °C och sträva efter att begränsa den till 1,5 °C.
Källa: Stockholm Exergi och Naturvårdsverket
Kritik från andra forskare
Men satsningen får också kritik. Alexander Olsson, forskare vid Linköpings universitet, anser att försöket i Värtan görs utan tillräcklig diskussion om riskerna:
– Man använder en ny teknik och det finns alltid risker med det. Samtidigt finns det inte riktigt någon plan B. Vad händer om tekniken inte funkar som den ska, kommer målet att ändras i så fall?
Han är också bekymrad över att takten i det övriga miljöarbetet i Stockholmsområdet kan stanna av och att politikernas ambition att minska utsläppen från bland annat biltrafiken och sopförbränningen minskar.
– Politikerna förlitar sig på att koldioxidinfångningen räcker för att klara stadens klimatmål, säger Alexander Olsson.
Även när det gäller lagringen finns en del osäkerhet, menar han.
– Vi vet inte om tekniken fungerar säkert. Just i Stockholms fall är kanske inte lagringen något problem eftersom det är ganska små mängder det rör sig om. Det blir dock ett problem senare när många intressenter vill lagra koldioxid på ett begränsat utrymme.
Är det inte viktigt att någon går före?
– Absolut. Tekniken är av allt döma helt nödvändig, men vi tycker man ska ha en kritisk inställning och se hur koldioxidinfångningen kan påverka den övriga klimatpolitiken.
Exergis vd håller inte med om kritiken
Stockholm Exergis VD Anders Egelrud tillbakavisar kritiken.
– Jag tycker att den har ett för snävt perspektiv. Det är ingen tvekan om att koldioxidinfångning kommer att krävas, men vi behöver också andra tekniker som motverkar klimatuppvärmningen, säger han.
Är det risk att man förlitar sig för mycket på koldioxidinfångningen?
– Stockholms stad har en väldigt ambitiös plan för trafiken och andra områden, men ska vi vara ärliga finns det inte en stad och inte ett företag med höga klimatmål som inte också kommer behöva köpa teknisk kolsänka för att nå sina mål, till exempel genom koldioxidinfångning.
Är du trygg med att det kommer finnas den lagringskapacitet ni behöver?
– Att lagra på det här sättet i porös berggrund med ett fast berglager ovanpå som blir tätslutande är otroligt säkert.
Bärbara gasvarnare ett måste
En gul liten dosa ligger på en avsats inne i forskningsanläggningen och påminner om risken för gasläckage, en av de främsta arbetsmiljöriskerna i den nya anläggningen.
– Dosan är ett gaslarm. Alla som jobbar i byggnaden ska ha en dosa på sig, framför allt för att ha koll på koldioxiden. Det kommer även finnas fasta gasvarnare, både inne i anläggningen och utanför, säger Jonas Karlsson.
Luften vi andas in innehåller 0,04 procent koldioxid. Är halten 10 procent blir du förgiftad på en minut (se ruta).
– Det är en riskfylld verksamhet och vi kommer att vara många på en liten yta under byggnationstiden. När vi bestämmer nivån på den personliga skyddsutrustningen tittar vi även på möjligheten att ha en liten lufttub i fickan på skyddskläderna. Ser du ett vitt moln är det koldioxid och då ska du stoppa tuben i munnen.
Bolagets devis är att jobba säkert eller inte alls.
– Alla har mandat att stoppa jobb om det skulle behövas av säkerhetsskäl, säger Jonas Karlsson.
Torbjörn Tenfält
Förgiftning vid 10 procent koldioxid
- 90 procent av koldioxiden från Värtaverket ska anläggningen fånga in. I dag släpps 18 procent koldioxid ut. Målet är alltså att släppa ut 1,8 procent.
- I Sverige finns ett 40-tal anläggningar som är lämpliga för koldioxidinfångning. Det handlar främst om pappersbruk och kommunala och privata energibolag. Drygt 20 är i gång och provar tekniken, men Stockholm Exergi har kommit längst.
- Luften vi andas innehåller 0,04 procent koldioxid, medan den vi andas ut innehåller 3,8 procent. Du kan vara i ett rum instängd med 5 procent koldioxid i max en timme, därefter blir du förgiftad. Är halten koldioxid i rummet 10 procent blir du förgiftad på en minut.
Källa: Stockholm Exergi och Naturvårdsverket
