Hoppa till huvudinnehåll
Hälsa

Mer träning är inte alltid bättre enligt forskare

Tuffare träning är inte svaret på hur sjuktalen ska minska. Ibland räcker det att få folk att resa sig från skrivbordsstolen. På frågan hur skrivbordspotatisarna ska förmås att röra sig mer, står experterna dock ganska svarslösa.
Johanna Rovira Publicerad
Person släpar på däck i rep i snöig skog.
Att träna tufft är sämre än lågintensiv träning. Foto: Heiko Junge / NTB scanpix / TT

Sjuktalen ökar och den psykiska ohälsan är oroande hög. Påståendet att alla ska röra sig trettio minuter per dag för må bättre, håller inte enligt Örjan Ekblom, docent på idrottsuniversitetet GIH, som forskat i hur fysisk aktivitet kan användas som sjukdomsbehandling och förebygga ohälsa.

– Jag vill understryka att mer träning inte alltid är bättre och inte gäller alla, säger han vid ett seminarium om risker med stillasittande, som arrangerats av Nyckeltalsinstitutet och ActiWay.

– Det finns forskning som bekräftar att det är värdefullt att träna om man sitter mycket. Men för en person som redan tränar mycket spelar sittandet inte så stor roll.

I en studie han varit med och gjort, där förmågan att lära nytt och skapa minnen hos stillasittande anställda mättes, visade det sig att den grupp som tränade hårdast – i detta fall tog en cykeltur eller en rask promenad på lunchen – inte fick bäst resultat. Det fick i stället den grupp som tog korta bensträckare eller stod upp och arbetade en del av dagen. Det var också i den gruppen man valde att fortsätta aktiviteterna efter studiens slut, enligt Örjan Ekblom.  

En annan undersökning visar att för personer med mild eller måttlig depression, fungerar lågintensiv träning, typ yoga och bodybalance, bättre än medel- och högintensiv träning.  

– Jag var helt övertygad om att det skulle bli bäst resultat i gruppen som tränade hårdast, men oj så fel jag hade, säger Örjan Ekblom.

Hårdare träning för redan vältränade gör varken till eller från för välbefinnandet och de kognitiva förmågorna. Knäckfrågan är hur man får de personer som aldrig rör på sig att bryta mönstret. Och där har experterna som var med på seminariet inte några bra svar.

– Det finns ett stort behov av mer detaljerad kunskap och att identifiera hur lite man måste röra sig för att må bra, säger Örjan Ekblom och gör tummen upp för gående möten, så länge det rör sig om två, tre deltagare.

Bonussystem baserade på träning och gamification, det vill säga tävlingar, är han däremot mer skeptisk till.

 – Gamification är kul, men en extern motivationsfaktor. Motivationen måste komma inifrån. Då tror jag mer på nudging, säger han.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Hälsa

En bräda för alla

Ungdomarna har blivit vuxna, men brädan har plockats fram igen. Skejtandet har fått ett uppsving och samlar nya och gamla generationer i glädjen att åka.
Lina Björk Publicerad 30 juni 2026, kl 06:01
Uddevalla Skateboardförening har funnits sedan maj 2020. David Lindeskär är en av grundarna. Foto: Calle Wärnelöv

De syntes på trottoarer och garageuppfarter, parkeringar och vid bensinstationer. Ungarna med brädan under armen och vinden i håret. Nu har skejtarna växt upp, blivit föräldrar – och uppfostrar en helt ny generation åkare.

En av dem som varit med och startat en skejtpark i Uddevalla är försäljningschefen David Lindeskär. Efter ett uppehåll på 20 år åkte brädan fram ur förrådet igen.

– Jag gick till en aktivitetspark och testade lite för fyra år sedan. En grabb i tioårsåldern kom fram och sa att jag var duktig. Det tyckte jag var fint att han berömde en vuxen, säger han.

Sedan dess har en förening växt fram i staden och en ny hall byggts. Här samlas unga och gamla, killar och tjejer, nybörjare och veteraner.

– Det finns faktiskt inte så många ställen i samhället där man möts och har kul över generationsgränserna. Och vill man åka utomhus finns inga träningstider, medlemsavgifter eller krav, man tar bara brädan och drar, säger David Lindeskär.

Vd:n Rasmus Lehnér från Göteborg ser alltid ramper och möjliga hopp i stadsmiljön. Hans öga har tränats sedan barnsben när det inte fanns så mycket annat än guppig asfalt att öva bräda på. Men det har han å andra sidan nytta av i sitt jobb inom innovation och design.

– Mitt jobb handlar mycket om att tänka nytt – och nya idéer föds aldrig ur ett vakuum. När jag åker bräda måste jag vara i ögonblicket, ta in det runtomkring mig och våga testa saker. Det kan jag sedan använda både i mitt jobb och mitt chefskap, säger han.

Även om det är bra träning är båda lite avigt inställda till att se skejtandet som en prestationssport. I stället ska det handla om glädje och lek. Men så har också skejtkulturen en lång historia av att vara motvalls till etablissemanget.

– Det är det intressanta, att skejtboardkulturen kan vara så motsägelsefull: det får vara en konstform, en bedömningssport, mode och en nagel i ögat på samhället på samma gång, säger Rasmus Lehnér.

För den som är intresserad av att börja trots brist på erfarenhet finns det goda möjligheter, anser David Lindeskär. Det enda som behövs är en bräda, hjälm och möjligtvis lite andra skydd.

– Det är mycket adrenalin, balans, fart, koordination och bålstyrka. En annan ingrediens är att man ramlar ibland, men det kan vara bra att ramla lite som vuxen och känna att man klarar av det, säger han. ●