Den 31 mars 2016 trädde Arbetsmiljöverkets föreskrift om organisatorisk och social arbetsmiljö, förkortad OSA, i kraft. Meningen är att den ska verka förebyggande, mot psykosocial ohälsa på arbetsplatserna.

Så vad har den httills lett till? För att ta reda på det har universitetslektorn och forskaren Maria Steinberg, gått igenom Arbetsmiljöverkets förelägganden från mars 2016 till april 2017. Till grund för dessa ligger de så kallade 6:6a-anmälningar som skyddsombud har gjort till myndigheten då man har ansett att arbetsgivare har brutit mot reglerna i OSA:n.

– Det man ska veta är att de fall jag har tittat på är de mest kontroversiella. Det är en lång väg innan arbetsmiljöproblem resulterar i ett föreläggande. Då har skyddsombudet först påtalat problemen för arbetsgivaren. Och när denne inte har gjort något åt problemet har sedan Arbetsmiljöverkets gjort en inspektion och lämnat meddelande som inte heller arbetsgivaren har tagit på fullt allvar. Därefter har man också hotat arbetsgivaren i en underrättelse om föreläggande innan man tar beslut om ett föreläggande mot ett vite, säger Maria Steinberg, vid Örebro universitet.

Av de 62 föreläggande hon fann i sin studie gällde en stor majoritet, nära 75 procent, offentliganställda och då framför allt kvinnor som jobbar med vård och omsorg i kommunerna.

De vanligaste arbetsmiljöproblemen som togs upp i dessa förelägganden var stor arbetsbörda, samarbetsproblem och relationer liksom trakasserier och arbetstider.

Av de 25 anmälningar från skyddsombud inom TCO som lett till förelägganden gällde endast tre fall Unionens medlemmar. Här var kränkande särbehandling en gemensam nämnare medan andra problem exempelvis var hot och brist på krisstöd, en otydlighet om vem som leder och fördelar arbetet, otydliga arbetsuppgifter liksom stress.

När Maria Steinberg funderat på varför inte Unionens skyddsombud har gjort fler anmälningar som lett till förelägganden har hon sett många tänkbara förklaringar.

– En skulle kunna vara att förbundets skyddsombud är lite mer försiktiga innan man går till Arbetsmiljöverket, kanske för att man är räddare för att ta konflikter eller för att man är rädd för att förlora sitt arbete.

– Men det kan också vara så att man är bättre på att lösa tvister inom den privata sektorn, så att arbetsmiljöfrågorna inte leder till ett föreläggande. Och generellt kan man nog säga att privata arbetsgivare är mindre benägna om att det här ska komma ut i offentligheten, så att man får ett dåligt rykte. Och då kanske man också rättar sig efter vad skyddsombudet och Arbetsmiljöverket säger innan det leder till ett föreläggande.

Överlag är Maria Steinberg, som länge forskat om arbetsmiljö- och skyddsombudsrätt, glatt överraskad över att så många anmälningar har gjorts till följd av föreskriftens tillkomst. Framför allt för att det också hjälper många kvinnor och då inte minst de offentliganställda.

Men ännu finns brister som behöver åtgärdas, anser hon. Ett exempel är att föreskriften ännu inte innehåller regler och riktlinjer när det gäller de aktivitetsbaserade kontorslandskap där många tjänstemän jobbar.

– De anmälningar jag gått igenom visar också att det fortfarande finns stora kunskapsluckor om den psykosociala arbetsmiljön på många arbetsplatser. Att lägga upp information om det och OSA:n på intranätet räcker inte. I stället bör man se till att hålla de här frågorna levande genom att ordna med regelbundna arbetsmöten om det, säger Maria Steinberg.

3 förelägganden som lett till åtgärd

Tre förelägganden till följd av 6:6a-anmälningar från skyddsombud inom Unionen, som ansåg att arbetsgivarna bröt mot reglerna i OSA. Samtliga resulterade i att arbetsgivarna några månader senare hade uppfyllt Arbetsmiljöverkets krav varpå ärendena avslutades.

Arbetsgivare: Stor dagligvaruhandel.

Föreläggande: Kränkande särbehandling, stress och bristande kunskap hos cheferna.

Arbetsmiljöverket: Ansåg att även om arbetsgivaren hade tagit tag i individuella problem så hade man inget bra förebyggande program för att motverka problemen i stort, vilket snabbt behövde åtgärdas.

Vitesbelopp: 250 000 kronor.

 

Arbetsgivare: Liten ideell förening.

Föreläggande: Kränkande särbehandling, oklar arbetsfördelning; vem var chef och vilka uppgifter hade den personen? På arbetsplatsen saknades också dokumentation om rehabilitering. Man hade inte heller gjort någon undersökning eller riskbedömning av psykosociala problem enligt OSA.

Arbetsmiljöverket: Ansåg att även om arbetsgivaren upplevde att man börjat uppfylla de krav som Arbetsmiljöverket ställt så var det inte tillräckligt. Ledningen var inte intresserad av att göra den utredning om kränkande särbehandling, i samarbete med företagshälsovården, som myndigheten ansågs behövde göras. Arbetsgivaren ville inte heller göra den handlingsplan, i samarbete med arbetstagare och skyddsombud, som Arbetsmiljöverket menade var nödvändig för att man skulle komma till rätta med problemen.

Vitesbelopp: 50 000 kronor.

Arbetsgivare: Litet företag inom tillverkningsindustrin.

Föreläggande: Kränkande särbehandling, hot och krisstöd liksom oklarhet om vem som skulle leda och fördela arbetet.

Arbetsmiljöverket: Krävde att arbetsgivaren omedelbart ska redovisa vilka åtgärder man tänkte vidta när det gällde hot och kränkande särbehandling på arbetsplatsen liksom att man skulle tydliggöra vem som skulle leda och fördela arbetet och vem som har befogenhet att hålla samtal med medarbetare vid det systematiska arbetsmiljöarbetet. Arbetsmiljöverket påtalade också det ska finnas rutiner för hur medarbetarna ska agera när det uppstår hot och särbehandling och att dessa rutiner ska vara kända av alla anställda.

Vitesbelopp: 150 000 kronor.