Även på arbetsgivarsidan har man nu börjat förbereda sig inför nästa års avtalsförhandlingar. För att fånga upp vilka frågor de 4 000 medlemsföretagen vill att Teknikföretagen ska driva åker bland andra förhandlingschefen Anders Weihe på en ”avtalsturné” i landet, för att möta representanter för företagen.

I nuläget tror han att en lägre kostnadsökningstakt kommer att bli en av de viktigaste frågorna att driva i de kommande avtalsförhandlingarna.

– Avtalen måste ligga på rätt kostnadsnivå. För när det gäller konkurrensfaktorer i den i princip fria konkurrensen i vår globaliserade ekonomi så blir naturligtvis kostnaderna en otroligt viktig konkurrensfaktor. Och då handlar det inte bara om lönenivån utan också om alla lönebikostnader, som pensioner, säger Anders Weihe.

Läs mer: Här är avtalsrörelsens hetaste frågor

– När det gäller lönenivån är vår bedömning att vi måste växla ner löneökningstakten ytterligare, därför att man kommer att göra det i omvärlden. Det betyder att vi måste hamna lägre än de nuvarande 2,17 procenten per år. Sedan måste vi också hitta vettiga lösningar när det gäller deltidspensionen i fortsättningen, så att den kan härbärgeras inom en nedväxlad kostnadstakt.

Det är oförskämt att facken påstår att vi pratar ner ekonomin

För att klara konkurrensen och ekonomin behöver företagen också ha bättre förutsättningar att driva en effektiv verksamhet och då är både arbetstider liksom hur snabbt och flexibelt företag kan anpassa sig till förändrade förutsättningar viktigt, menar Anders Weihe.

När han blir ombedd att konkretisera detta, säger han:

– Det kan exempelvis handla om hur man anlitar personal och hur snabbt man kan växla personalstyrkan uppåt och nedåt, i förhållande till det ekonomiska läget. Kanske också om att företagen ska få ännu bättre möjligheter att hyra in personal. Eller åtminstone att det inte får bli några försämringar i de bra regler som vi ändå har i dag.

Vad kommer den stora tvistefrågan mellan er och facken bli?
– Eftersom vi bedömer att vi kommer gå ner i en lågkonjunktur, och som jag själv tror en ganska djup lågkonjunktur i världen under 2020, samtidigt som vi har en sådan låg produktivitetsökning som vi har nu, så måste vi kraftigt växla ner arbetskostnadstakten. Det kommer säkert vara den största frågan.

Men att en lågkonjunktur står för dörren är inget facken säger sig uppleva.
– Vid mina kontakter med fackliga företrädare har jag inte upplevt att vi är oense om det. Det handlar bara om gradskillnader. Sedan vet jag att någon har uttalat sig om att ekonomin är god. Men jag tycker inte det har någon underbyggnad, det handlar väl mer om fromma förhoppningar och affirmationer.

Läs också: Almega vill inte sätta märket

– Jag tycker för övrigt det är oförskämt att facken påstår att vi pratar ner ekonomin varje gång vi har avtalsrörelse. Om man går tillbaka i tiden och ser de bedömningar av de ekonomiska förutsättningar som vi har gjort så har de varit väldigt träffsäkra. Så påståendet om att vi av förhandlingstaktiska skäl skulle baissa ekonomin är helt fel och en ren oförskämdhet, inte minst mot våra ekonomer som gör en seriös och professionell bedömning.

Kommer inflationsproblematiken också bli ett problem i den här avtalsrörelsen?
– Det kommer det säkert bli. Riksbanken har ju fortfarande inte nått inflationsmålet, trots att man kört ner kronan med runt 30 procent. Facken säger att de inte tror medlemmarnas köpkraft ökar om man inte har arbetskraftskostnadsökningar på över två procent. Vilket har inneburit att vi under en period från 2010 och framåt hade en löneökningstakt på upp till 2,5 procent, medan vi hade noll inflation och inte hade några motsvarande produktivitetsökningar.

– Så när facken alltid fokuserar på reallöneökningar så innebär det en risk för att vi får sämre konkurrenskraft, vilket på sikt oundvikligen leder till att vi blir fattigare, säger Anders Weihe.

Fotnot:
Det nu gällande löneavtalet, som tecknades i mars 2017, har varit värt 6,5 procent, inklusive avsättningar till flexpension eller delpension. Avtalet, som gäller fram till den 31 mars 2020, har därmed inneburit en genomsnittlig kostnadsökning för arbetsgivarna med 2,17 procent per år.