Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Prenumererar du inte redan på Kollegas utmärkta nyhetsbrev?
Då kan du anmäla dig via länken så får du alla Kollegas bästa nyheter och tips direkt i din inkorg - varje vecka.
Fiffigt va?
Bye bye Ericsson
Ericsson gör sig av med 3 000 anställda i Sverige. Samtidigt har bolaget fler anställda än någonsin - ute i världen. Kollega.se har löpande rapporterat om neddragningsplaner och varsel under året - när vi nu gör ett slags bokslut och samlar årets rapportering blir bilden tydlig: i dag är Ericsson mer utländskt än svenskt.
För den Ericssonanställde i Borås, som riskerar att bli arbetslös efter 20 år på företaget, är beskedet om ”betydande neddragningar” en kalldusch. Inte blir det mycket bättre av att det sägs att de uppsagda har goda utsikter att få nya jobb. Tänk om man är en av dem som inte lyckas?
Det har förts fram ett antal förklaringar till Ericssons negativa utveckling, som teknisk inkompetens i ledningen, usel omvärldsanalys och misskött kompetensutveckling av de anställda. Det ligger säkert en hel del i dessa förklaringar. Misstag begås, somliga lockande att göra sig lustig över i efterhand – 2007 lär Ericssons ingenjörer ha avfärdat den första Iphone-mobilen som ”en skittelefon som ingen skulle köpa”.
Ericsson har hamnat på efterkälken. När utbyggnaden av mobilnäten avstannat krävs nya produkter för att tjäna pengar. Nu är det utvecklingen av nästa generations system, 5G, som hägrar. Där är vi inte ännu.
Men hur dåligt går det egentligen för Ericsson? Läget är utan tvekan pressat, årets andra hälft har hittills gått uselt med ett kraftigt försäljningsras och sjunkande börsvärde.Men ofta tycks resonemanget utgå från Ericsson anno 2000. Då var det Sveriges största bolag med ett börsvärde på 1 800 miljarder kronor och runt 40 000 anställda i Sverige. I dag är det ett helt annat företag. Börsvärdet når inte upp till 200 miljarder och antalet medarbetare i Sverige är snart under 15 000.
Samtidigt: hitintills har Ericsson gått med vinst och delat ut pengar till ägarna. Och tittar man globalt så är företaget ungefär i samma storleksordning som för 16 år sedan med 116 000 anställda - även om antalet svenska jobb inom Ericsson nu är på samma nivå som på 50-talet. (Se graf nedan - eller i mer detalj här.)
Men kanske har vi gått varvet runt? Nu flyttar nämligen allt fler företag tillbaka tillverkningen till Sverige. Låga löner, som inte längre är så mycket lägre än i Sverige, kompenserar inte för sämre kvalitet. Dessutom finns det fördelar med att ha utveckling och produktion nära varandra. Jobben finns alltså, om än utomlands. Den utvecklingen är inte Ericsson ensamt om; forskning och utveckling behålls i Sverige, medan tillverkningsjobben hamnar i låglöneländer.
Dit har Ericsson ännu inte nått. Kanske är det ett tecken på att företaget inte är i takt med tiden. I en artikel i Sydsvenskan jämför Jan Svensson, före detta utvecklingschef på Ericsson i Lund, dagens situation med hur det var när Ericsson lade ned datorsatsningen mot slutet av 1980-talet. Vilket så småningom ledde till den framgångsrika satsningen på mobiltelefoni.
På samma sätt som då kan Ericsson nu få loss viktiga resurser just när branschen går från 4G till 5G-teknik. Nu frigörs en massa kompetenta människor för att syssla med nästa framtidssatsning som vi kanske inte riktigt vet vad den går ut på, menar Jan Svensson.
Nog bådar det gott att Ericsson också satsar framåt genom att anställa 1 000 nya ingenjörer – även om det kan tyckas märkligt att man inte gett redan anställda chans till kompetensutveckling.
Skulle det inte lyckas lär det få konsekvenser. Sverige klarar sig säkert utan Ericsson, men antagligen inte lika bra som i dag. Ericsson fungerar som nav för det telekomkluster som är så viktigt för Sverige. Och företagets roll som plantskola för svenska ingenjörer går inte att överskatta.
Text: Niklas Hallstedt
Grafik: Gabriella Westberg
Vad gör Unionen?
3 frågor till förbundsordförande Martin Linder (bild ovan):
Du har i samband med neddragningarna kritiserat Ericsson för bristande ledarskap. Vad tycker du behöver göras?
– Jag anser att styrelsen och ägarna har misslyckats med att visa en framtidsstrategi och att tydligt peka ut riktningen för såväl de anställda som för aktieägarna. Den bristen har blivit ännu mer uppenbar när jag har talat med medlemmar runt om i landet.
– Dessutom är det problematiskt att Ericsson i detta kritiska läge behövde så lång tid på sig för att få fram en ordinarie vd. Det gör ledningen svag. Unionen kräver att Ericssons ledning vårdar och utvecklar de viktiga värden som företaget tillsammans med de anställda och samhället har skapat. Företaget är med sin enorma kompetens navet i landets telecom-kluster och behövs för utvecklingen av svenskt näringsliv.
Du vill också att Ericsson skriver ned sina avkastningskrav. Kan du utveckla det?
– I Sverige har vi har för närvarande en historiskt låg ränta och till följd av det även låga löneökningar. Trots detta har Ericssons avkastningskrav på 15 procent. Det är orimligt, eftersom det tvingar fram både besparingar och färre investeringar. Ägarnas avkastningskrav borde justeras ned till rimliga nivåer.
Vad gör Unionen just nu för att stödja medlemmarna på Ericsson?
– Unionen har löpande kontakter med regeringens samordnare och olika myndigheter för att försöka påverka vad som händer inom Ericsson. Vi gör allt vi kan men har inte ensam makt över det som sker. Däremot lovar Unionen att stötta alla berörda medlemmar. En viktig fråga är att hitta ett nytt system som gör att de som varit anställda länge på Ericsson kan få tillgodoräkna sig den kompetens de fått genom åren. En validering skulle göra att den här dolda kompetensen blir mer synlig för kommande arbetsgivare.
Text: Gertrud Dahlberg
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
”Jag är trött på att bli uppsagd” – spelutvecklaren som vill lämna dataspelsbranschen
Efter decennier av tillväxt i dataspelsbranschen har kurvan vänt. Många sägs upp och i regel innebär det utköp. ”Jag är trött på att bli uppsagd och vill lämna branschen”, säger Arend Stührmann, uppsagd för fjärde gången.
Arend Stührmann må vara född i Tyskland, men under sin 15 år långa karriär inom dataspelsbranschen har han jobbat på företag i Australien, på Island, i Kanada, Storbritannien, Tyskland flera gånger och sedan snart 4 år i Sverige.
– Jag är trött på att flytta för att få jobb. Vi har köpt bostadsrätt, jag och min fru har svenska vänner utanför jobbet och Sverige är en bra plats att leva på. Men jag är också trött på att bli uppsagd.
Ett tag skolade han om sig till snickare för en mer stabil tillvaro. Men han hade också fyllt 40, och att då komma in som ny byggnadsarbetare blev för tungt.
Det är inget unikt att flytta runt i världen för den som jobbar med att utveckla dataspel. Inte heller att bli utköpt.
Det är så det går till, även i Sverige där vi egentligen har ett system med lagar och kollektivavtal som ska reglera hur uppsägningar vid arbetsbrist går till.
Utköpt för andra gången
Arend Stührmann har lärt sig den svenska modellen, i alla fall teoretiskt.
Från dag ett i Sverige gick han med i facket. Han säger sig ha med det hemifrån, han har fortfarande farfaderns stämpelböcker med klistermärken från förtroendeuppdrag i tyska IG Metall.
I början av året var det dags igen.
Han blev utköpt av den franska speljätten Ubisoft. Det blev därmed andra gången han blev utköpt på grund av arbetsbrist i Sverige.
”Välfärd lockar många i dataspelsvärlden”
Han får nu ersättning från a-kassan och går utbildningen som Arbetsförmedlingen anvisat till.
– Men många unga och människor från andra länder står helt utan sådant. Stockholm lockar många i dataspelsvärlden, flera bra studior finns här. Liksom välfärdssystemet. Men få känner till att arbetsmarknaden inte är en del av det, att man själv måste sätta sig in i den.
Ständig tillväxt sedan 1990-talet, peak under pandemin och evigt inflöde av unga från hela världen som vill jobba med dataspel, gör att sådant som anställningsvillkor och arbetsmiljö inte alltid är prio ett, enligt Arend Stührmann.
Nu har det mattats av.
Det är inte helt lätt att exakt veta hur branschen mår i Sverige. Svängningarna syns inte alltid i offentlig statistik.
Enligt statistik över varsel inom yrkeskoder 61 och 62 ”databehandlingsverksamhet”, som Kollega begärt ut från Arbetsförmedlingen, varslades 1 515 personer fram till och med oktober i år. Det är färre än de senaste två åren.
Utköp döljer krisen i statistiken över uppsägningar
Men varslen säger inte mycket, just eftersom de flesta blir utköpta. Då syns man inte i statistiken, utan det blir en uppgörelse mellan anställd och arbetsgivare.
På Arend Stührmanns studio blev till exempel en femtedel utköpta tillsammans med honom. Och Ubisoft där han jobbade är inte det enda spelbolag som gjort sig av med folk i år.
– Jag förstår varför företag gör så här, de bedriver inte välgörenhet. Om pengarna inte räcker, räcker de inte. Egentligen tror jag att spelbranschen normaliseras nu när det gäller efterfrågan. Pandemin var ett undantag, säger Arend Stührmann.
Så han blev inte förvånad när ”head of studio” närvarade vid stormötet där i början av året. Det som brukar sägas sades: ”Ekonomin går inte så bra”, ”många utmaningar”, ”finns ingen annan lösning”, ”vi måste tyvärr säga upp”.
Samma dag fick Arend Stührmann veta att han blev av med jobbet.
– De vill ofta behålla de yngre. Vi äldre med mer erfarenhet är också ofta dyrare.
Kollektivavtal fanns inte, men Arend Stührmann och en kollega är fackligt förtroendevalda. De agerade ändå. Gick igenom kollegors utköpsavtal och fick gehör för förbättringar som längre uppsägningstid med lön, tjänstepension som arbetsbefriade, med mera.
Kan man säga nej till att bli utköpt?
– Ja, men då får du räkna med att det kan leda till något sämre. Skriver man under har man ju en garanti. Jag har också sett andra företag än just Ubisoft som utnyttjar den osäkerheten.
