Varslet var väntat  – men inte omfattningen. Hälften av Sonys drygt 2 000 medarbetare i Lund ska bort, det har ledningen i Tokyo bestämt.

För styrelsen i Unionenklubben innebar det dramatiska beskedet att man fick lägga sina ordinarie arbetsuppgifter åt sidan och helt och hållet ägna sig åt att stötta medlemmarna. De senaste veckorna har tjänstemännen strömmat till klubbens kansli – behovet av att prata har varit stort.

– Vi utökade genast öppettiderna så att medlemmarna har kunnat komma när det passat dem, det är väldigt viktigt att vi i styrelsen verkligen är tillgängliga under den här perioden. Många har frågor om varseltider, vad som gäller med a-kassan och vilka försäkringar de har, säger klubbens ordförande Lene Eriksson.
Tiden efter varslet har stämningen på företaget varit dämpad, oron och frustrationen har varit påtaglig.

– Det blir alltid mycket spekulationer om olika scenarier, och en del är besvikna över att det inte är klart med några färdiga paket med avgångslösningar, men det är inget vi styr över, säger Lene Eriksson.

Presskonferenser, möten med företagsledningen, besök av näringsminstern och lokala företrädare har avlöst varandra. För de förtroendevalda det har blivit många väldigt långa dagar de senaste veckorna.

– Det har varit otroligt stressigt. Jag är heller inte särskilt medievan, så det har varit en utmaning att prata med journalister. Men arbetet i klubbstyrelsen har fungerat jättebra, vi känner varandra väl och vet våra roller.

Hur är det att vara förtroendevald i sådan här situation?
– Frustrerande. Vi har inte fått någon tidsplan från företaget och möjligheterna att påverka den här typen av beslut är begränsade. Samtidigt känns det som att vi gör skillnad, framför allt genom att ha en löpande dialog med personalen. Många vill inte prata med sin chef om det här, utan ser oss som en neutral part där man kan lyfta funderingar utan att det blir konsekvenser.

Mitt i all uppståndelse kan det vara lätt att glömma bort sig själv. Varsel är känslomässigt jobbiga – även för förtroendevalda, medger Lene Eriksson.

– Jag vet inte själv om jag har jobbet kvar om ett år, det är förstås väldigt jobbigt. Men just nu är jag helt uppe i det fackliga och sätter mig själv åt sidan.

– Som tur är bor jag på landet, omgiven av djur och natur och har kunnat få perspektiv och mycket frisk luft. Jag har också en väldigt förstående familj, vilket underlättar det fackliga arbetet, säger hon.

För sju år sedan arbetade närmare 4 000 personer på det som då hette SonyEricsson – snart är bara en fjärdedel kvar. Lene Eriksson har varit med om en handfull varsel och erfarenheterna från dem kommer delvis till nytta nu. Styrelsen har fått erfarenhet och arbetat upp rutiner.

– Vi vet vilka åtgärder vi måste vidta, exempelvis när det gäller kontakter med Unionen och vikten av att skicka ut veckobrev till medlemmarna.

– Ändå är varje varsel är unikt. Det på 149 personer var inte lättare än detta på 1 000. Man står inför olika utmaningar och det är alltid lika tufft för den enskilde.