Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Strejkrätt

Nationella parlament runt om i Europa har gett EU-kommissionen bakläxa om förslaget om EU-reglering av strejkrätt.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad
Från norr till söder, från öst till väst har en tydlig signal sänts om att förslaget till förordningen som kallas "Monti II" inte accepteras. Förslaget strider mot den svenska kollektivavtalsmodellen. Det är ett direkt ingrepp i grundläggande fackliga rättigheter, såsom förenings- och den fria förhandlingsrätten, där strejkrätten är en viktig del.

Vi Socialdemokrater har de senaste månaderna jobbat aktivt med förslaget i riksdagen och fått majoritet för att det inte är en fråga som EU ska avgöra. Vi har också genom täta kontakter med andra parlament runt om i Europa och genom möten och samtal med våra partikamrater i andra länder fått flera andra att tycka och göra samma sak. Vårt idoga arbete har gett resultat vilket vi är mycket glada för.

Kommissionen har nu på ett mycket tydligt sätt fått denna signal, genom en så kallad subsidiaritetsprövning, och vi ser fram emot ett omarbetat förslag med nödvändiga förändringar i EU-lagstiftningen för att skydda fackliga stridsåtgärder.

Ylva Johansson (S), vice ordförande i Arbetsmarknadsutskottet
Marie Granlund (S), vice ordförande i EU-nämnden

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson