Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Råd till elöverkänsliga

Först vill jag säga att jag blir glad över att se att detta "stora problem" (för många av oss) uppmärksammas och fortfarande syns i media emellanåt. För med tanke på att man tror att vi är runt 300 000 i Sverige som är drabbade är det förvånansvärt tyst både inom vården, våra arbetsplatser och fackligt. Inte ens läkarna får någon utbildning inom detta område.
Åsa Frisk Publicerad

Själv har jag vetat om att jag är elöverkänslig i 11 år (också efter införskaffande av trådlös telefon, mobil och kontorsjobb) och jag kan tycka att du har stora fördelar jämfört med mig eftersom du 1. definierat ditt problem relativt tydligt 2. verkar ha en förstående (?!) och samarbetsvillig arbetsgivare 3. fortfarande orkar jobba och fungera någorlunda. Men jag vill att du ska veta att det kan bli värre om du inte tar detta på allvar. I mitt fall blev det bokstavligt talat livshotande och orkade inte göra något åt situationen och som du kanske redan märkt så får man inte så mycket hjälp utifrån. Mina råd är:

  • Agera medan du kan och orkar (och har råd).
  • Att elsanera hela din arbetsplats kanske kan vara ett alternativ.
  • Undvik exponering så mycket du kan på fritiden alternativt elsanera ditt hem.
  • Lev hälsosamt för att stärka din kropp (motståndskraft), ät bra varierad kost i alla färger, måttlig motion och tillräckligt med sömn och vila.

I början reagerade jag nog också mest på telefoner och datorer. Idag reagerar jag på alla typer av elektromagnetiska fält, så jag har problem inte bara med att arbeta, utan även att bo och vistas i samhällen. Räcker inte de råd jag givit dig så kanske du också behöver flytta ut på landet och byta jobb/sjukskriva dig, men fortsätt ta hjälp av elöverkänsligas riksförbund och facket. Jag vet flera som blivit bra/bättre när de vidtagit nödvändiga åtgärder
Jeanette Enhult

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson