Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Varför medlem?

För några år sedan kunde man på Unionens startsida på nätet finna rubriken: "Så här mycket tjänar du på att din arbetsgivare har kollektivavtal." Sedan kunde man läsa om alla förmåner det ger att arbeta hos en arbetsgivare som har avtal.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

 Ja -  jo! Som om jag inte visste det! Men vad hjälper det mig att veta om detta när min arbetsgivare inte vill veta av facket och facket inte utövar några som helst påtryckningar mot arbetsgivare som väljer att inte ha avtal. Jag får ändå betala lika mycket till facket trots att jag har sämre förmåner.

Jag arbetar nu hos en annan arbetsgivare som har så kallat hängavtal. Det ger mig åtminstone rätt till ITP och ITPK. Fast det får ju i och för sig alla tjänstemän på företaget oavsett om de är medlemmar i något fack eller inte.

Huvudrubriken på Unionens startsida just nu är: "Vi ger dig förhandlingskraft utöver det vanliga." På vad sätt då? Jag har flera gånger kontaktat mitt regionkontor för att få råd om vad jag ska begära för lön när det är dags att förhandla. Men svaret är att det är individuell lönesättning som gäller. Jag har inte kunnat få några besked vare sig om vad mina arbetsuppgifter bör vara värda eller vilka generella påslag som gäller för året. Att arbetsgivaren har ett hängavtal bör väl ändå innebära att han åtminstone har förbundit sig att följa just generella ökningar? Jag är ensam om mina arbetsuppgifter på mitt jobb och har därför ingen att jämföra mig med.

Så sammanfattningsvis: Varför ska jag egentligen vara medlem?

Helena

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson