Problemen inom socialdemokraterna är idag varken lokala eller regionala utan centrala. När de inre stridigheterna inom centralorganisationen flyttar ut i offentligheten visar det bara på att ledningen saknar en klar sakpolitik. Partiledningens agerande är allt annat än positivt för det socialdemokratiska partiet. Visst är det en partiledares uppgift att våga leda, men då måste partiet i allmänhet och partiledningen i synnerhet stå bakom sin partiordförande. Allt för många missgrepp i förfluten tid har steg för steg lett fram till den rådande situationen och  partiet påverkas idag av influenser utifrån så till den grad att den lokala och regionala nivån inom partiet inte är införstådd med den centrala nivåns sakpolitik.

Socialdemokraternas problem bottnar i mångt och mycket även i deras otydlighet om vad partiet står för politiskt. Det beror till stora delar på att det finns ett tomrum mellan partiledarens retoriska budskap och den politik som partiet slagit fast. Visioner krävs visserligen, men dessa måste efterföljas av praktiska resultat och åtgärder. Dessutom måste dessa åtgärder märkas i de breda befolkningslagren. Alla politiska mål behöver däremot inte realiseras omgående. Ett socialdemokratiskt samhällsprojekt måste få ta tid. Att företrädarna för partiet i nuläget inte kan konkretisera vad de vill göra för att uppnå målen visar bara på att partiet är oerhört vilset och splittrat. Det beror på att det saknas en enhetlig kärna i partiet. De försöker på en och samma gång tillfredsställa både vänster- och högerflyglarna, vilket får som följd att partiet eroderas sönder både inifrån och utifrån.

Krisen inom socialdemokraterna tenderar till att inte bara bli ett partipolitiskt problem utan den får även allvarliga återverkningar på den svenska demokratin. För att demokratin ska fungera på ett tillfredsställande sätt behövs en stark opposition som granskar och ifrågasätter regeringen. Det ligger i den politiska oppositionsrollens uppgift att just påvisa brister i regeringspolitiken. Socialdemokraternas problem med att inte kunna utforma en alternativ politik som är väl underbygd, sammanhållen och realistisk påverkar också regeringen.

Om den sittande regeringen inte ständigt utsätts för en effektiv granskning och kritik finns det risk för att maktarrogans uppstår hos denna. En stark demokrati förutsätter att regeringar och makthavare ständigt granskas och kontrolleras. Det för med sig att de inte helt kan se till sina egna politiska intressen utan behöver ta hänsyn till både den politiska opinionen och den breda allmänheten. Det demokratiska värdet ligger i det kontinuerliga ansvarsutkrävandet.

Var någonstans ligger socialdemokraternas politiska prioritering? De borde istället för att snegla på moderaterna göra en egen samhällsanalys, istället för politiskt positionerade agera utifrån en egen vision och istället för anpassning utarbeta en egen politik. Nu agerar socialdemokraterna bara genom att komma med snabba politiska förslag för att  panikartat och tillfälligt bättra på opinionssiffrorna för partiet. Att föra en sådan politik är inte till gagn för Sverige som samhälle. De måste kunna ge medborgarna ett tydligt svar på vem som behöver socialdemokraterna. Det är mycket tydligt att utan ett övertygande svar på denna fråga saknar socialdemokratin existensberättigande i väljarnas ögon. Problemen i den centrala ledningen hos det socialdemokratiska partiet ger tyvärr all anledning att ifrågasätta partiets regeringsduglighet i nuläget.

Patrik Wikström