Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Ett nyårslöfte för förändring

Vi väljer och vrakar i affären, men var kommer maten ifrån?
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Kan våra matvanor här i Sverige verkligen påverka människor och klimat på andra sidan jorden? Svaret är ja. Vi blir fler människor på jorden och vi behöver använda mer mark för att täcka våra behov. Av all den mark som tagits i bruk för odling de senaste 20 åren är 80 procent skövlad skogsmark. För att du och jag ska kunna äta kött odlas soja på stora arealer jordbruksmark i utvecklingsländer, för att sen skickas vidare som foder till köttdjuren.

Samma mark skulle räcka både till att utrota hungern i landet där den odlas och till att exportera, alltså till mat till många fler. Både köttproduktionen och avskogningen leder till ofantliga koldioxidutsläpp. Varför? Jo, på grund av våra matvanor! Var med och gör en liten förändring, lägg lite mindre kött i grytan, ät vegetariskt en dag i veckan, det är inte så svårt att göra världen lite bättre! Men det är bråttom. Tänk om vi alla tillsammans kunde börja äta mindre kött den 28 november, samma dag som det stora klimattoppmötet börjar i Sydafrika. Och kanske smygstarta med årets nyårslöfte.
//Elsa Raudales Erlandsson
Engagerad i Kampanjen för klimaträttvisa,
www.globalrattvisa.nu [1] Jönköping

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson