Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Jag vill inte ha högre lön!

Nu börjar årets "höja lön-spektakel". Nu ska jag få några procent mer i lön. Hälften försvinner direkt i högre skatt. Arbetsgivarna får betala högre sociala avgifter och kommer att kompensera sig med att höja priserna på sina produkter eller flytta verksamheten till länder med billigare arbetskraft. Högre lön leder i slutändan till att jag får mindre i plånboken eller ännu värre blir av med jobbet.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Vad sägs om att begära fem procent lägre lön istället? Samtidigt kräver vi lägre skatt. Sänk skatten till 20 procent för alla och ta bort alla bidrag. Det är skandal att man under 2006 betalade ut sanslösa 620 miljarder i 60 olika bidrag. Ett folk som har klarats sig från alla krig i över 300 år med en fantastisk natur och där ingen svälter.

Stoppa alla bidrag, sänk skatten och låt folket leva på sin lön, teckna egna försäkringar och slippa ljuga för att lura till sig bidrag.

Lästa nyligen om att Socialdemokraterna föreslår att man ska få behålla socialbidrag i sex månader även efter att man har fått jobb. "För den som idag går på socialbidrag kan det i många fall vara ekonomiskt olönsamt att ta ett jobb". Herregud, det är ju rena Grekland! Lägg ner Skatteförvaltningen och Försäkringskassan - låg skatt och inga avdrag gör att man kan skrota alla parasitmyndigheter. Minska på antalet "bidragstagare" i riksdagen. Det finns ingen anledning att ha 349 dyra knapptryckare som kostar miljoner i lön, feta pensioner och traktamente. Alla vet att alla viktiga beslut fattas av partistyrelsen i respektive parti. Sen får de "folkvalda" sina order om vilken knapp de ska trycka på. Minska antalet till 100 - det är fullt tillräckligt!

Advokaten och författaren Bodström har med all tydlighet visat att riksdagsarbete inte är något annat än en välavlönad bisyssla.

Så, min kära Unionen, upp till kampen! Ropen skalla - lägre lön till alla!

Och mera kvar i plånboken.
//En apatisk skattebetalare

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson