Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Kongressen står för dörren. Vem bryr sig?

Knappast ens vår medlemstidning? Debattvågorna har gått höga på Unionens webb, bland annat om nomineringarna till ordförandeposten under en turbulent nomineringsperiod. Mer än 170 motioner har lämnats in och när detta skrivs sitter vi (och alla andra kongressombud runt om i landet) och förbereder oss för att göra ett så bra jobb som möjligt i förbundets högsta beslutande organ.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Vi talar ofta om att det behövs fler som engagerar sig och vill vara med och dela på förtroendeuppdragen i Unionen, men hur ska deras intresse väckas?

När vi slår upp Kollega får vi leta för att hitta något som berör kongressen. Vi ser "Fem snabba" om hur Unionen ska locka ungdomar, en kort artikel om motionerna om Tria-samarbetet (och fyra andra motioner som redovisas summariskt på några få rader).

Längst ner i ett hörn på sidan 26 kan vi läsa en kort notis som avslutas med orden "Även i valberedningens förslag till förbundsstyrelse finns några nya namn, men också flera som är kvar sedan tidigare."

Anonymare än så kan det väl nästan inte bli!

Förbundets högsta beslutande organ ska ta ut riktningen för de nästkommande 4 åren, borde det inte synliggöras bättre i vår egen medlemstidning?

Hade det inte varit på sin plats med en intresseväckande redovisning av de viktigaste hjärtefrågorna?

Varför inte en presentation i text och bild av valberedningens förslag så att alla medlemmar kan bilda sig en uppfattning om vilka som ska leda Unionen i framtiden?

Vi tycker kort sagt att det är uruselt att Kollega inte har gett större utrymme åt det som pågår inför kongressen. Att i efterhand rapportera om vad som hände är förvisso också viktigt, men vi tror mer på att väcka engagemang innan besluten fattas, för att trovärdigt visa att i Unionen kan vi alla vara med och påverka.
Kongressombuden
Unionen Bergslagen

Svar från Kollega:
Tack för era synpunkter på Kollegas artiklar inför kongressen. Eftersom papperstidningen utkommer med åtta utgåvor per år sker vår bevakning både på sajten och i papperstidningen. I arbetet med kongressbevakningen måste vi ta hänsyn till att både nya medlemmar och medlemmar som varit engagerade en längre tid ska tycka att vår bevakning är tillfyllest. Att göra bägge dessa grupper nöjda är naturligtvis en utmaning. Vi valde att fokusera på artikeln om Lisa som skulle sitta kongressombud för första gången samt en artikel om några av de viktigaste motionerna och en artikel om valberedningens förslag. Under och efter kongressen fortsätter vi vår bevakning och vår strävan är naturligtvis att göra läsarna nöjda.
Susanna Lundell
chefredaktör Kollega

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson