Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Unionen stryper de anställdas röst och påverkan i förbundet

Till kongressen i höst finns en motion från Unionens valberedning att minska antalet personalrepresentanter i förbundstyrelsen från dagens två ordinarie och två suppleanter till en plus en.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Jag tycker det är märkligt att Anne Thelander, tillika valberedningens ordförande, inte är uppdaterad på den diskussion som förts på tidigare kongresser. Det har bl.a funnits förslag på att de anställda inte skulle ha någon rösträtt i förbundsstyrelsen.

Diskussionerna som då fördes bland kongressombuden var att förbundet skulle tillämpa samma regler som våra medlemmar verkar under. Detta innebär att Unionen skulle tillämpa "Lagen om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar".

I lagen framgår det klart och tydligt att de anställda har rätt att utes 2 ordinarie och 2 suppleanter samt att suppleanterna kallas till styrelsemöten och har därvid förslags och yttranderätt.

I större koncerner kan det till och med vara 3 + 3 som skall utses, fortfarande enligt Lagen om styrelserepresentation för de anställda.

När det gäller de anställdas representation i förbundsstyrelsen fanns det en övergångsregel som innebar att man hade 3 + 3 i samband med samgåendet. Men fr.o.m 2008 minskades representationen till nuvarande nivå, två plus två.

Att en majoritet av valberedningen ser det som ett problem att de anställda skulle få större inflytande om övriga kongressvalda blir färre ter sig för mig som mycket märkligt. Det är till och med så att enligt dagens stadgar, §2.2 mom 1, är alla medlemmar, inklusive de anställda, valbara till uppdrag inom förbundet. Med Anne Thelanders syn, vilken hon delar med en majoritet av förbundets valberedning, ställer jag mig tveksam till om den möjligheten verkligen är en realitet idag. Enligt detta resonemang blir det, enligt min mening, omöjligt att som anställd bli föreslagen av valberedningen då det uppenbarligen är kriteriet "inflytande = makt" som ligger till grund för deras förslag. Däremot kan man se att en majoritet av valberedningens ledamöter finns med i förbundets "inflytelserika" branschdelegationer.

I lagen finns en ventil om de anställda på förhand får en vågmästarroll då detta kan innebära en väsentlig olägenhet i styrkeförhållanden i styrelsen. Men detta är inte fallet i Unionen.

Jag hoppas att ni kongressombud och övriga som läser detta tar er en allvarlig funderare på hur förbundet skall betrakta de anställda i framtiden. Är vi en resurs eller är vi en belastning för förbundet. Jag hoppas att ni ser oss som en resurs och inte som en maktfaktor.

Behåll 2 + 2 enligt Lagen om styrelserepresentation.

//Kennet Morin
medlem och förtroendevald i mer än 30 år och numera anställd som central ombudman, Avtalsenheten

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson