Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Färdtjänst från Moldavien

Jag har inte något emot idén med taxi-bokning utomlands. Dock beskrivs callcenterverksamheten i Moldavien lite väl positivt i reportaget i Kollega. Min mor är nyttjare av färdtjänst och i hennes stad har de fått tillsätta en resursperson/tolk som lyssnar på bokningen och går in och stöttar beställaren vid behov.
Åsa Frisk Publicerad

Problemet är att det är samhällets mest utsatta som ska ringa utomlands och lyckas göra sig förstådda och förstå accenter, annorlunda uttal etc. Min mor har en relativt lindrig cp-skada, men har lite bekymmer med tal (lite stamning/sluddrighet vilket hör till sjukdomsbilden och som blir värre vid stress) och hon börjar höra dåligt. Hon har ofta svårt att förstå personalen.  

Det står i artikeln att missförstånd är sällsynta och det är säkert så, eftersom de flesta färdtjänstkunder har "fasta" bokningar, i min mors fall minst 90%; dagcentralen en viss dag; sjukgymnast en annan. Problemen uppstår när de vill boka något som inte är standard, dvs resterade 10%. Om merparten av dessa 10% upplevs krångliga blir kundnöjdheten låg och skapar oro, men statistiskt hos Samres blir 90-95% rätt. Dessutom har det kommit kritik från taxi-chaufförer, pga felstavade adresser mm som gör att GPS inte stöds och det blir felkörningar. Bäst hade varit att behålla färdtjänst hos svensk växel och outsoursa taxi-bokningarna för oss friska, men vi friska hade säkert vågat klaga mer högljutt. De som har färdtjänst är beorende av den verksamheten och av naturen försiktiga med sin kritik.
//Son till en "drabbad"

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson