Arbetsförmedlingen informerar om att fas tre bygger på frivilligt deltagande från den arbetslöses sida, men med förbehållet att den som väljer att ställa sig utanför åtgärden blir utan ekonomisk ersättning. Så vari ligger då frivilligheten för den långtidsarbetslöse som har försörjningsplikt både mot sig själv och kanske närstående.

Att befinna sig i fas tre innebär att den arbetslöse ska utföra en form av samhällstjänst vilket i praktiken innebär att den arbetslöse ska utplaceras på en praktikplats med bibehållet aktivitetsstöd. Den långtidsarbetslöse tvingas att arbeta utan lön och acceptera en ersättning som inte ens kommer i närheten av arbetstagarnas lägstalöner. Det är tänkt att praktikplatsen ska fungera som en plattform för fortsatt arbetssökande. Även om en arbetslös befinner sig på en praktikplats i fas tre så är det viktigt att tala om att denne fortfarande räknas som arbetslös och lever på bidrag och därmed är en dyr kostnad för skattebetalarna. Förutom att samhället betalar ut höga bidragskostnader till arbetslösa och till företag blockerar fas tre nyanställningar och minskar skatteunderlaget.

Kritiken mot jobb- och utvecklingsgarantin har inte låtit att vänta på sig. Riksrevisionen har i sin granskning av fas tre riktat stark kritik mot att den arbetsmarknadsåtgärden på sikt endast leder till en utestängning för den långtidsarbetslöse från den reguljära arbetsmarknaden. Från många arbetslösa i fas tre kommer rapporter om att de varken fått besök eller något telefonsamtal från sin handläggare på arbetsförmedlingen som frågar hur de trivs på praktikplatsen och om det finns möjlighet att det så småningom eventuellt leder fram till någon form av riktigt arbete.

Men egentligen borde också kritik riktas mot fackföreningsrörelsen som inte gjort något nämnvärt för att försvara den här gruppen människor som befinner sig så långt ifrån arbetsmarknaden de kan komma. De går inte bara för fackföreningsrörelsen att stå på sidan om och se på hur orättvist de långtidsarbetslösa behandlas på den svenska arbetsmarknaden. De måste vara den röst som så många av de långtidsarbetslösa saknar gentemot myndigheter som exempelvis arbetsförmedlingen och försäkringskassan.

Den som är långtidsarbetslös är mer eller mindre rättslös eftersom gällande lagstiftning och kollektivavtal endast gäller för arbetsmarknadens parter, det vill säga arbetstagare och arbetsgivare. Fas tre är en guldgruva för arbetsgivarna. Den långtidsarbetslösa arbetskraften är inte bara gratis, utan arbetsgivaren får dessutom betalt för att ta emot en arbetslös som befinner sig i fas tre i jobb- och utvecklingsgarantin. Arbetsgivaren får 225 kronor om dagen vilket resulterar i en vinst på cirka 5000 kronor i månaden. På sikt leder den extremt billiga arbetskraften till en negativ löneutveckling på arbetsmarknaden. Att inte den arbetslöses fackförbund reagerar mot allt detta gör situationen än värre. Det är under all kritik att något sådant får förekomma på dagens svenska arbetsmarknad. Facket som historiskt slagits för rätten till arbete och lika behandling för alla arbetstagare. 

För många arbetslösa har arbetslöshetsförsäkringen blivit en inkomstförsäkring tvärtemot vad regeringen har sagt om en snabb omställning till arbete. All känd arbetslöshetsforskning visar på att utslagningen från arbetsmarknaden ökar med minst 50 procent redan efter sex månader. Vad är det då som talar för att den som befinner sig i fas tre efter en lång tid av arbetslöshet fortfarande har en möjlighet att få jobb med stöd av sin praktikplats? Enligt forskarna krävs det stora riktade insatser och åtgärder för gruppen långtidsarbetslösa för att bryta sitt utanförskap. Annars kommer den här gruppen människor att stanna kvar i ett permanent utanförskap med stora kostnader för hela samhället samt ett liv i fattigdom för den enskilde.

Hur ska möjligheterna öka för de som står längst bort från arbetsmarknaden att få en realistisk chans att komma tillbaka till ett bättre liv?  Den som inte varit anställd och tillhört en arbetsgemenskap och utfört ordentliga arbetsuppgifter anses av arbetsgivaren som ett osäkert kort och kanske till och med en risk, även om staten går in med rabatterande anställningssubventioner. Utgångspunkten från arbetsgivarens sida är att anställa rätt person. Insatserna och åtgärderna utifrån det perspektivet måste då vara att någon med breda kontakter mot arbetsgivarna går i god för den långtidsarbetslöse, vilket betyder att riskfaktorn minskar och arbetsgivarens vilja att anställa ökar. Självfallet är det här en personalkrävande insats och dessutom kostar det mycket pengar för skattebetalarna. Men vad är egentligen alternativet? Det som åtminstone borde införas är en subventionerad anställning med lön enligt gällande kollektivavtal.

Patrik Wikström