Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Fråga till politiker och uppmaning till arbetslösa

Jag har alltid varit en ansvarsfull person som varit noga med att försöka göra mitt bästa i olika situationer. Jag har varit arbetslös i omgångar men haft turen att få vikariat hos flera olika arbetsgivare. Därför har jag fått nya stämpeldagar.
Åsa Frisk Publicerad

Mina senaste 300-dagar tog slut i början av november. Eftersom jag har arbetat tillräckligt mycket under ett år, bakåt i tiden, fick jag även nu 300 nya stämpeldagar. A.-kassan räknade om min dagpenning som blev sänkt med drygt 500 kronor per dag. Mina arbeten har jag oftast fått genom vänner, bekanta och egna kontakter.

När jag nu tittar bakåt så kan jag se att jag gjorde en stor dumhet som tackade ja till ett arbete på 80 procent eftersom jag söker arbete på heltid. Detta drog ner min dagpenning till denna nivå på ca 2000 kronor per månad, vilket ingen människa kan leva på. Man inbillar sig att man åtminstone ska få existensminimum. Om jag i stället tackat nej till jobbet hade jag inte lyckats skrapa ihop till 300 nya stämpeldagar. Då hade jag hamnat i "jobb och utvecklingsgarantin" och det hade inneburit att jag fått behålla min tidigare dagpenning.

Man blir uppmanad att man ska vara aktiv i sitt arbetssökande och inte tacka nej till arbete för då kan a-kassan stänga av mig helt. Därför ser jag denna sänkning av dagpenningen som ett straff när man försöker sköta sig och följa alla regler och förordningar. Jag känner mig även frisk och stark och tycker om att arbeta och komma ut bland folk.

Jag undrar hur politiker tänker om oss arbetslösa. De verkar leva så långt från den krassa verkligheten. Till arbetslösa vill jag säga att tänk er noga för innan ni tackar ja till ett jobb. Det kan, som i mitt fall, få ödesdigra konsekvenser.´
"Arbetssökande"

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson