Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Djurplågeri??

Vill först ge Kollega en stor eloge för att ni skrev om Ludvig Lindström och hans arbete inom djurrätt och människans välmående! Djurrätt är ett viktigt ämne som borde uppmärksammas mer. Även tack till Ludvig för att du kämpar för Djurens Rätt!
Åsa Frisk Publicerad
Till er som så starkt uttryckte att det är djurplågeri att Ludvig ger sin katt veganmat
tycker jag ni ska tänka om. Vi människor konsumerar enorma mängder kött från grisar,
kor och kycklingar. Djuren står instängda i smutsiga och trånga hallar, ofta utan strö.
När de blivit uppgödda transporteras de i timtal i små bås till ett slakteri där de måste
trängas, skadas, knuffas och vänta länge på en plågsam slakt.
Allt detta för vår skull - för oss som ändå är allätare!
DET är djurplågeri!!
Jag anser inte att katter behöver kött men jag anser verkligen inte att vi människor
behöver kött.
 
Jag tycker det är konstigt att så fort någon tycker synd om en katt (som det inte ens
är synd om), ser misshandlade kaniner på nyheterna eller ser bilder av plågade grisar i tv
så blir det upprörda känslor.
Men de tänker inte på att de själva bidrar till grovt djurplågeri. Varje dag!
Jag tycker också det är fruktansvärt jobbigt att höra om djurplågeri på nyheterna. Men
jobbigast av allt är att kämpa mot djurens lidande inom livsmedelsindustrin när merparten
av alla jag träffar själva är orsaken till djurens lidande!!
 
Till sist, katten mår ju bra. Enligt veterinär är veganmat bra och varför är katten förresten annars 14 år....?
Så snälla ni, tänk på vad ni själva gör innan ni anklagar någon annan för djurplågeri.
//Djurvän, frivillig djurrättsarbetare och superfrisk vegetarian

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson