Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Arbetslöshet som är synonymt med helvetet tar aldrig slut

Nu skall jag berätta en historia som kanske rent av kan få dig som läser att dra en djup suck, eller rent av komma på lösningen för hur vi som hamnar här skall slippa drabbas av ett större helvete än själva arbetslösheten.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Fick relativt tidigt reda på att mitt förordnande skulle löpa ut per den 31/12. Redan månaderna innan besökte jag Unionens sida för att kolla läget, inte minst inkomstförsäkringen. Eftersom jag uppfyller alla de kriterier som ställs kändes det rätt bra att få en övergångsperiod av 7 månader om det skulle visa sig att det skulle bli svårt att få nytt jobb.

Testade beräkningsmodulen längst ned på unionens sida och konstatera att min lön efter skatt var 23953:- (20056:- ) enligt a-kassan 80% av lön = 10915:- eller med inkomstförsäkring 80% av lönen 21401:- (17562:-) (beloppen inom parates är grundat på lönen jag hade 31/12).

Inledningsvis får jag en smärre chock när beskedet från Unionens inkomstförsäkring dimper ner som en bomb.

DU ÄR INTE BERÄTTIGAD TILL ERSÄTTNING FRÅN DENNA FÖRSÄKRING.

Man blir som sagt först chockad sedan, ledsen, upprörd och därefter förbannad och arg och halvt hysterisk. Parallellt pågår handläggning av a-kassan, lika omfattande som vanligt. Först ansökan och alla intyg och sedan vänta och vänta.

När väl ilskan och en släng av nära döden upplevelse och dödslängtan har lagt sig över första beskedet tar jag mig samman för att ringa Unionens avdelning för inkomstförsäkring. Äntligen lyser solen! Jag får möjlighet att snacka med en man som trots sjukdom på hemmaplan tar sig an problematiken och meddelar mig strax senare att visst är du berättigad till ersättning. Tydligen har det varit omfattande problem med överföring av gamla HTF:s medlemmar när sammanslagningen gjordes. (Ack! Kära helvete jag fick lida för det också!)

Därefter fortsätter min väntan på besked om a-kassan, när jag väl nås av detta (besökt Internet kassan minst 4 ggr per dag) så ser det mycket konstigt ut. Jag har beviljats ett JA, MEN det är så att jag varit arbetslös tidigare, närmare bestämt ända fram till jan -08, och då visar det sig att jag har ett antal dagar kvar av denna period som först skall användas innan vad som nu sker. Spänn nu upp ögonen. Du som sökt och fått beviljat stöd från a-kasseförsäkringen vet att man inledningsvis har sk. 80 procent av inkomsten om man tjänar under ca. 18500:-  och efter 200 dagar sjunker denna ersättning till 70 procent och sedan ner till 65 procent (55). Nu visar det sig att jag inte får 300 nya dagar utan skall förbruka mina tidigare beviljade period först eller hur det nu ligger till. Detta innebär att jag redan inkomstförsäkringen betalt ut så mycket som en enda krona så sänks jag från garanterade 80 procent till 65 procent av inkomsten. MAO det fattades 14 dagar för att jag skulle erhålla full pott, eller hur man skall uttrycka det. I klartext innebär det att jag förlorar ca. 5000:- i månaden.

Givetvis vill jag vädja till Unionens a-kassa att få slippa de där resterande dagarna, trots att de egentligen skulle upplevas som ett jätte plus att få dem.         

Lennart

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson