Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Maud Olofssons politiska hyckleri känner inga gränser

För oss som har våra rötter i SLU, Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund, var det en bedrövelsens dag när Maud Olofsson kapitulerade för major Björklund och kärnkraftsindustrin. För nu står det klart att centern inte längre förvaltar partiets arv.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Det har varit uppenbart länge att partiet skäms för sitt ursprung, Bondeförbundet, och i stället vänder sig till städernas väljare. Omedveten om att ättlingar till småbrukarna i städerna har en känsla för sitt ursprung och vill se en levande landsbygd.

Under Maud Olofsson tid som partiledare har det blivit alldeles uppenbart att hon helst vill glömma att det är folket på landsbygden och Sveriges småbönder som en gång bildade partiet i strid med herrgårdshögern. Centern var länge småfolkets parti som hade mer gemensamt med arbetarna än med de högre skikten i samhället.

Vid centerkonferensen på Gotland var Maud riktigt hög och talade om den "Gyllene porten till förnybar energi". Det var ett närmast extatiskt tungomålstal. När inte det hjälpte föll hon i bästa amerikanska valtalsstrategi i tårar över sitt eget tal och "då bröt applåderna ut" enligt Gotlands Tidningar. Ja det är nog många trogna centerpartister som fäller en tår, men förstås av helt annan anledning, över Mauds historiska svek.

Medierna har genom den listiga uppläggningen med en konferens för centerns kommunfolk i direkt anslutning till alliansens energiuppgörelse getts en alldeles felaktig bild av stämningen inom partiet. De som åker på dessa konferenser är främst ideologiskt urlakade kommunalråd som inte på något sätt är representativa för centerns väljare. Ofta i konflikt med sina väljare lokalt då de gör praktiskt taget vilka kompromisser som helst för att sitta kvar vid köttgrytorna. De allra flesta backar upp allt som kommer från partiledningen, rädda för en intern debatt som kan skada partiet och därmed äventyra partistöd och deras välavlönade kommunala uppdrag.

Jag kritiserar ofta medierna för sin sammanväxt med fack, politiker och storbolag. Inger Arenanders lördagsintervju med Maud Olofsson utgör ett hoppfullt undantag. Olofsson blev avklädd in på bara kroppen när Arenander konstaterade att centerledaren för sin reträtt endast fått en procent mer alternativa energikällor än vad EU kräver. Och detta i utbyte mot tio nya kärnreaktorer.

När det gäller Maud Olofsson finns tydligen inga gränser för politiskt hyckleri. Som när hon tårögd säger att hon bytt uppfattning om kärnkraften för sina barn och barnbarns skull. Tänkte hon ändå bakom den glittriga fasaden, innerst inne, på att de måste ta hand om det radioaktiva avfallet, den förgiftade svenska fjällvärlden efter kommande uranbrytning eller de tusentals strålskadade barnen efter kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl. Var det kanske därför hon föll i gråt. Eller är Maud Olofsson så förblindad av den politiska makten att hon helt har tappat huvudet.

Rune Lanestrand

Redaktör för tidskriften Småbrukaren

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson