Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

De flesta av Unionens medlemmar vill själva bestämma hur föräldraledigheten ska delas upp

Senaste numret av Kollega (nr 5) hade en artikel med rubriken "Få vill ha jämställd föräldraledighet". I denna refererade man till och analyserade en enkät som skickats ut till 4 400 Unionen-medlemmar rörande föräldraledighetens utformning.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Visserligen noterades att enkäten visat att medlemmarna tycker att nuvarande system är bra, men undertecknad reagerade på artikelns helhet och fick en känsla av att Kollega och Unionen vinklat sina uttryck för att påpeka att föräldraledighen inte är jämställd och att ansvaret för detta ligger på papporna, som enligt en inflikad text i bildmaterialet "inte vill ansvara för familjevardagen" - en slutsats som frågeställningarna i enkäten inte alls tar upp utan upplevs av undertecknad som en tolkning av redaktionen.

Rubriksättning är viktig för att sprida ett budskap och lägga an tonen i en artikels budskap. Med enkätresultatet som bas skulle rubriken lika gärna kunnat vara "De flesta av Unionens medlemmar vill själva bestämma hur föräldraledigheten ska delas upp". Till skillnad mot den rubrik som användes och som har jämställdhet i fokus, leder mitt rubrikförslag till en tanke om frihet och att familjen själv vill välja hur vardagssituationen ska se ut. Enligt undersökningen är det tom en större andel kvinnor (58%) än män (52%) som säger att det ska vara "helt upp till föräldrarna att avgöra fördelningen" av föräldraledigheten. Faktiskt är det enligt undersökningen endast 11 % som vill dela den jämlikt, dvs 50/50, något som faktiskt rubriksättningen tar fram men som man i artikeln vinklar till att det bör ändras.

Cecilia Fahlberg, 2:a vice ordföranden i Unionen, refereras enligt följande: "Löneskillnader mellan kvinnor och män uppstår av att kvinnorna är hemma under föräldraledigheten". Det kan visserligen finnas en sanning i detta men vad är viktigast - att eventuellt via en förändrad föräldraledighetslag utjämna lönerna mellan kvinnor och män, eller ... behålla dagens system och ha lyckliga familjer som har möjligheten att själva forma sina liv och sin vardag?

I dagens jämlikhetsdebatt frågar man sig ibland vart respekten för människan/individen tog vägen?

Fortsätt gärna att främja jämlikheten men inrikta arbetet på det som Cecilia indikerar i ett av referaten - ändra attityder. Låt oss ha kvar friheten att forma vår egen vardag som vi själva tycker passar oss bäst.

Ernst Nilsson

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson