Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Vad har Fräcka Fredrick i denna tidning att göra?

Jag har varit Sif medlem så länge jag minns, nästan. Numera är jag pensionerad, men har fortsatt att vara medlem. En av orsakerna har varit Siftidningen. Där har jag kunnat hålla mig uppdaterad vad gäller arbetsmarknad och mycket annat.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Förresten, vart tog Bo Renberg vägen. Jag saknar en sådan tungviktare. Sista sidan i Siftidningen var det första jag läste. Hans framställning av Fredrik Reinfeldts skrivbord i decembernumret var ett värdigt avsked.

Den nya tidningen, Kollega, verkar ju annars lovande. Den behandlar skilda områden som kan vara av intresse för medlemmarna. Men...

Vad har "Fräcka Fredrik" i denna tidning att göra. Det reportaget påminner mig starkt om artiklarna i de damtidningar, som finns hos min frisör. Jag noterar också att Thomas Heldmark och Louise Billgert inte återfinns bland tidningens medarbetare. Tydligen är inslaget köpt utifrån. Från "Hänt i veckan" eller "Svensk Damtidning" eller?

Först hamnar Fredrick Federley som omslagspojke därefter sex sidor med sju foton av honom. Sex sidor! Det är lika mycket som ägnas åt reportaget från Avesta och Outokumpu. Jag har väldigt svårt att se kopplingen mellan Fredrick Federley och övriga medlemsintressen som speglas i Kollega.

Om avsikten var att reta upp medlemmarna, så har ni åtminstone lyckats med mig. Denna bottennivå av artikelval har fått mig att allvarligt överväga att avsluta mitt medlemskap eftersom det huvudsakligen dikteras av intresse att erhålla tidningen.

Jag avvaktar med spänning nästa nummer. Innehåller det numret också något liknande kändisreportage, då ger jag upp hoppet och ni slipper mig i fortsättningen.

Lennart Johansson

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson