Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Hårdare tag mot mobbning på jobbet

Mobbningen på arbetsplatser måste stoppas. Skadorna som de drabbade får är allvarliga, menar OMM, organisationen mot mobbning i arbetslivet.
Mats Jonsson, Karl-Erik Forssell Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Mobbning på arbetsplatser ger posttraumatiska skador. Docent Reza Emdads forskning ger inget rum för tvivel. Alltså bör mobbning jämställas med fysiskt våld i lagstiftning och rättstillämpning. Det psykiska våldet leder till psykosomatiska sjukdomar. Försäkringskassan vill inte veta det. Överallt möter man de tre aporna: Ser inte, hör inte, talar inte.
Tänk i nya banor! Kränkning, utstötning och diskriminering måste förbjudas i en egen paragraf i brottsbalken. Ett förbud skulle tydliggöra att mobbning är ett svårt brott.

Det skulle i sin tur föra med sig att övriga myndigheter måste ta de mobbades situation på allvar. Ett förbud mot diskriminering av särskilda grupper finns redan i brottsbalken. Det är kollektiven som står i förgrunden, inte individen. Men rättssamhället känns igen på förmågan att värna den mest utsatte. Kriminalisering innebär att hanteringen av mobbning förs över till det straffrättsliga området. Då handlar det inte om förhandlingar, utan om polisutredning. I ett rättssamhälle är det rättsväsendets uppgift att hantera våldsbrott. Det finns kommuner där skolan samarbetar med polisen i fråga om mobbning. Erfarenheterna är goda. Polisen representerar ju en utanförstående auktoritet.

Mobbarens avsikt är att avlägsna offret från arbetsgemenskapen. Orsaken kan vara maktlystnad, avundsjuka, rädsla och dylikt. Eller viljan att utvidga sitt utrymme på någon annans bekostnad. Denne utsätts för intriger och omges av förtal. Anklagelserna är ofta stereotypa. Den utpekade kan ställas i valsituationer, där han/hon kan anklagas för fel vilket handlingssätt han/hon än har valt. Som en inbjudan att spela rysk roulette med fullt magasin. Om mobbaren är chef är motivet ofta att chefen anar en konkurrent om reviret. Särskilt infamt är det när mobbaren kryper bakom en förment "sekretess" för att dölja att han inte har något att komma med.
 
Mobbning avslutas ofta med uppsägning. Skälen kan vara rena påhitt. Vid en "förlikningsförhandling" kan den mobbade pressas att ge upp med ett minimalt avgångsvederlag. Vid sådana möten används metoder som enligt alla konventioner är förbjudna vid förhör av krigsfångar. Då kan förövaren tvinga fram ett dokument, där alla lovar att hålla tyst. Men bara den starkare parten har intresse av tystnaden. Det är nödvändigt att uppsägningar och avsked i arbetslivet omedelbart prövas juridiskt. Nuvarande ordning tillgodoser inte principen om allas likhet inför lagen.

Den instans som bör sköta prövningen är den polis­enhet som avdelas för mobbning. Då skulle det kunna upptäckas om uppsägningen är sakligt grundad eller ett led i mobbning. EU:s stadga om grundläggande rättigheter föreskriver i artikel 30 att "varje arbetstagare har rätt till skydd mot uppsägning utan saklig grund". Stadgan utgör lag och kan inte förhandlas bort. Att pröva uppsägningar var förr en uppgift för kronofogden. Man kan återknyta till denna tradition.

Liksom vid våldtäkt i krig måste gärningsmannen bestraffas för att brotten ska upphöra. Det fanns en tid när man lade ansvaret för brott på gärningsmannens miljö. Naturligtvis finns det miljöer som gynnar kriminalitet. Men för den skull kan man inte frånkänna den enskilde allt ansvar. I fråga om mobbning ser vi en kvarleva av föreställningen om miljön som den skyldige. Det finns säkert arbetsmiljöer som inbjuder till mobbning, men det är människor som utför den. Inom fjäderfäskötseln räknar man med olika slag av mobbning. Ett handlar om grupp­aggression med tre orsaker: för trånga utrymmen, centralisering av fodertillgången och avsaknad av fungerande tupp. Och tuppen ser inte som sin uppgift att skapa trivselhöjande aktiviteter, utan att straffa den höna som hackar på någon annan.

I anvisningar om mobbning rekommenderas att mobbning anmäls till chefen. Ett farligt råd. Räkna inte med hjälp inom den organisation där mobbningen sker! Det kan bli värre i stället. Mobbning ska anmälas till polisen. Men om det ska ske med framgång måste mobbning ses som ett brott i brottsbalkens mening. I det läget bör anmälningsplikt införas i både skola och arbetsliv. I Australien har delstatsåklagaren Robert Clark i Victoria presenterat ett nytt lagförslag. För den som gör sig skyldig till grov mobbning stipuleras fängelse i upp till tio år.
 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Utbrändhet är en fråga om identitet, inte arbetsmiljö

Vi pratar ofta om utbrändhet som en effekt av för hög arbetsbelastning eller dålig arbetsmiljö. Men jag tror att problemet inte alltid är en fråga om våra omständigheter, utan hur vi förhåller oss till dem, skriver Anna Rapp.
Publicerad 2 december 2025, kl 09:15
Kvinna sitter lutad över en säng
Utbrändhet handlar inte bara om yttre omständigheter utan identitet, skriver Anna Rapp. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kanske är det dags att ifrågasätta gamla sanningar och se på frågan ur ett nytt perspektiv. Inte som ett arbetsmiljöproblem, utan som en fråga om självbild – och om det vi faktiskt tror oss veta om vår egen identitet.

Begreppet burnout, eller utbrändhet på svenska, myntades i början av 70-talet av den tysk-amerikanske psykologen Herbert Freudenberger. Inte långt senare vidareutvecklades begreppet av bland annat Christina Maslach, en amerikansk socialpsykolog, vars inflytelserika teori och definition är den mest citerade och använda i forskningsvärlden på temat utbrändhet.

Maslach teori bygger, kort summerat, på samspelet mellan individen och arbetsmiljön och refererar till balansen mellan arbetskrav och resurser som en central orsak till utbrändhet. Hon menar att problemet inte bör kopplas till individen, utan dess omständigheter. Även om jag förstår – och delvis delar – Maslachs resonemang, upplever jag att den lämnar en viktig aspekt utanför. 

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på

Under större delen av min karriär har jag identifierat mig med min prestation. Jag har kopplat mitt värde till vad jag gör, i stället för vem jag är. Och vad det egentligen betyder är att jag värderat mig själv högt när jag presterar och åstadkommer något, medan jag ansett mig stå helt utan värde när jag inte gör bra ifrån mig. Värdet som sådant har styrts av yttre faktorer – det vill säga när någon eller något utanför mig själv bekräftar att det jag gjort är bra.

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på och resulterade – inte helt oväntat – i en utbrändhet, eller utmattningsdepression. Jag behövde lämna rollen som vd för det företag jag grundat för att i stället ägna mig åt att göra ingenting. ”Skönt med vila, du behöver det”, hörde jag folk omkring mig säga. Men jag tror att ni som gått igenom samma sak vet att en utbrändhet inte på något vis är en skön vila. I stället kan det liknas vid ett existentiellt inferno, där man tvingas ifrågasätta allt man trodde var sant om sin egen identitet. 

Den identitetskris som följde skulle visa sig vara det värsta och bästa jag varit med om. Den tvingade mig inte bara att motvilligt riva den fasad jag under så lång tid jobbat på att upprätthålla, utan gjorde det också tydligt hur jag, samtidigt som jag tappade allt, insåg att jag faktiskt inte förlorade något.

Omständigheter kan utlösa stress – men inte ensamt skapa den

Under den här perioden lärde jag känna vem jag var som person utan min prestation, och det skapade en trygghet jag inte upplevt tidigare. Utan den insikten skulle jag troligtvis aldrig förstå att problematiken kring stress och utmattning, mer än något annat, handlar om just det – vår identitet. 

Jag är övertygad om att en individs omständigheter kan utlösa eller förvärra stress – men inte ensamt skapa den. Det kan fungera som en katalysator, men bör inte pekas ut som orsaken till problemet. I rak kontrast till vad Maslach teorier antyder, tror jag att det handlar mindre om våra omständigheter och mer om hur vi förhåller oss till dem. 

När vi inte kan skilja på vem vi är och vad vi gör hamnar vi i ett sårbart läge, där varje uns av motgång eller kritik slår mot oss som personer. Det i sin tur skapar en rädsla för att göra fel och vi gör allt i vår makt för att undvika det.

Vägen framåt handlar om en stärkt självkänsla

Hur mycket jag än vrider och vänder på det, kommer jag tillbaka till att stressrelaterad ohälsa är en mental friktion – inte en faktisk belastning. Med det menar jag den inre dragkampen som uppstår när våra handlingar inte längre stämmer överens med våra värderingar. När vi gör mer än vi orkar, säger ja fast vi vill säga nej, eller försöker leva upp till en bild av oss själva som inte längre känns sann. Den spänningen, mellan det vi känner och det vi gör – är ofta det som till slut bränner ut oss. Det är vår oförmåga att göra det som vi innerst inne vet är rätt, framför det som i stunden känns lätt.

Min övertygelse är att vägen framåt inte handlar om nya policies eller arbetsmiljöprogram, utan om en stärkt självkänsla. Att bygga motståndskraft inifrån och hitta förmågan att stå stadigt i sig själv, även när omgivningen gungar. 

Det känns därför bra att kunna luta sig mot den nya generationens forskare, som i studier, de senaste fem till tio åren har börjat ifrågasätta de teorier som under lång tid framgångsrikt fångat konsekvenserna av utbrändhet, snarare än de faktiska orsakerna som leder fram till den. Kanske handlar utbrändhet inte om en obalans mellan krav och resurser, utan om en obalans mellan självbild och självvärde. Mellan den vi tror att vi måste vara – och den vi faktiskt är.

/Anna Rapp, företagare