Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: För kortsiktig syn på högskolan

Användbarhet och jobbgaranti, det är framtidens lösningar för arbetsmarknaden och studenterna. Politiker, arbetsmarknad och lärosäten måste våga tänka nytt och utbilda för alla framtidens möjligheter och behov och ge studenterna en skälig trygghet i likhet med alla andra. Så skriver Camilla Georgsson och Sabine Pettersson, ordförande och vice ordförande i Sveriges Förenade
Studentkårer.
Camilla Georgsson, Sabine Pettersson (SFS) Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas ofta om högskoleutbildningars anställningsbarhet. Anställningsbarhet är ett kortsiktigt och instrumentellt sätt att se på högre utbildning. SFS (Sveriges förenade studentkårer( vill i stället diskutera utbildningars användbarhet. En person kan efter sin högskoleutbildning göra andra saker än att bli anställd, till exempel starta eget eller fortsätta som forskare inom akademin. Högskoleutbildning ska med andra ord vara användbar för studenter, oavsett vilken väg de väljer efter utbildningen. En utbildning ska inte göra studenten anställningsbar, det är utbildningen som ska vara användbar för studenten.

Ansvaret för att en student ska kunna använda sin utbildning fullt ut är delat. Lärosätena måste arbeta aktivt med att visa på bredden av möjligheter efter avslutad examen. Det innebär att kunna erbjuda en mångfald av praktikplatser, kurser i entreprenörskap samt forskningsförberedande kurser. Lärosätena kan anpassa utbildningars upplägg så att studenterna får pröva på de många olika arbetsformer som används i arbetslivet. Det gör att studenterna får bättre insikt om vilka kunskaper de får med sig ut i arbetslivet, något som är oerhört viktigt för att studenter ska hitta rätt på arbetsmarknaden. Studie- och karriärvägledningen måste bli mer aktiv och visa på alla alternativa vägar efter studietiden.

Den privata och offentliga sektorn måste också se vinsterna med att involvera studenter i sin verksamhet. De kan dra sitt strå till stacken genom att erbjuda fler kvalificerade praktikplatser och möjligheten att skriva examensarbeten. Även arbetsmarknadens dialog med högskolorna måste bli bättre än i dag, så att den kompetens som högskoleutbildade personer kan erbjuda också nyttjas. Rädslan för att anställa personer med en "ny" eller "okänd" typ av utbildning är i dag fortfarande ett stort hinder som måste rivas.

Hur väl studenter än utbildas och användbarheten tas till vara så står många studenter inför en stor utmaning när studierna är avslutade. För många är det en tuff period i en ofta pressad ekonomisk situation. En orsak är att studenter utestängs från arbetslöshetsförsäkringen och därmed inte får någon ersättning vid ofrivillig arbetslöshet. En tillfällig lösning för en student är ofta att fortsätta studera för att fortsätta kunna få studiemedel, Det är kostsamt både för samhället och för individen, men tyvärr inte ovanligt. Om den nyutexaminerade studenten inte vill dra på sig större studieskulder utan söker arbete på heltid så ställs de inför en otrygg situation. Många nyutexaminerade tvingas då ta första bästa arbete i stället för att ha is i magen och invänta ett arbete de är mer kvalificerade för. Den mismatch som uppstår på arbetsmarknaden är en dubbel förlust: Nyutexaminerade tvingas ta ett jobb som de är överkvalificerade för, ett jobb som är bättre lämpat för någon annan.

Sverige är ett internationellt föredöme som välfärdsstat, med ett väl utbyggt trygghetssystem. Denna trygghet är något som också studenter måste kunna ta del av. Därför anser SFS att en jobbgaranti för studerande måste införas. Genom att införa en jobbgaranti för studerande ökar tryggheten genom att nyutexaminerade studenter får tillträde till arbetslöshetsförsäkringen. Samhället gynnas genom att studenter ges ökade chanser att komma rätt på arbetsmarknaden från början. Studenter arbetar varje dag för att kunna göra nytta för samhället. Det är dags för samhället att ta sitt ansvar och ge studenter bästa möjliga förutsättningar att kunna bidra med de kunskaper och kompetenser de förvärvat under studietiden.

Om Sverige ska ligga i framkant som kunskapsnation, med en attraktiv arbetsmarknad, så måste reformerna se framåt, inte bakåt. Ett större fokus på utbildningens användbarhet och goda förutsättningar för en trygg situation under och efter studietiden är ett steg i rätt riktning och ett måste för att klara framtidens utmaningar.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef