Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Konkurrera med kunskap

Kompetensutveckling och yrkesutbildning är två sätt att möta de ökade kraven på arbetsmarknaden. Det anser den socialdemokratiska riksdagsledamoten Hillevi Larsson.
Hillevi Larsson (s) Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Framtiden är oviss såtillvida att den måste byggas av oss. Det blev tydligt under mitt möte med Unionens företrädare i Malmö när jag besökte Kockums den 2 april att de beslut som vi tar i dag påverkar vilket slags morgondag vi kommer att få. Just därför måste vi satsa på kunskap och flexibilitet för att arbetsmarknaden ska vara anpassad för morgondagen.

Arbetstagarna på Kockums har mycket hög kompetens och kan tillverka högspecialiserade och hypermoderna produkter, vilket är mycket attraktivt för beställarna. Detta gör också att arbetstagarna kan ställa krav utifrån sin unika kompetens. Ett konkret exempel är när en flytt av verksamheten var aktuell. Eftersom många nyckelpersoner vägrade följa med fick flytten ställas in då företaget annars hade tappat alltför mycket kompetens. Bästa sätt att konkurrera om morgondagens jobb på den globala marknaden är att satsa på utbildning och kompetensutveckling.

Under mitt möte med Unionens företrädare på Kockums i Malmö blev jag också närmare bekant med Unionens syn på kompetensutveckling. Människor måste tillåtas växa och rusta sig med utbildning. Det kräver hela tiden nya möjligheter till kompetensutveckling och ett livslångt lärande i arbetslivet. Sverige behöver en arbetsmarknad där företag kan hitta rätt kompetens. Den som inte har ett jobb ska få stöd, utbildning eller praktik som leder till jobb.

Vi behöver underlätta den kommande generationsväxlingen, inte minst inom den gemensamma sektorn. I Malmö kommer det, i likhet med resten av Sverige, att ske stora pensionsavgångar efter år 2012. Samtidigt kommer för första gången i modern tid antalet nytillträdande ungdomar att vara lägre än åldersavgångarna, det vill säga framtida arbetskullar kommer att vara mindre än de som nu lämnar arbetsmarknaden.

I de förslag från Unionen som finns i "En politik för kompetens - Unionens riktlinjer för kompetensutveckling" finner vi social­demokrater mycket som liknar det vi själva tycker. Vi har speciellt två mål som vi vill satsa på.
Vi vill investera i yrkesutbildning i de branscher där företagen har svårt att hitta medarbetare. Att Unionen tar upp vikten av olika utbildningar och utbildningsformer är inget konstigt. Vi vet redan att det finns matchningsproblem på arbetsmarknaden. Med större satsning på utbildningar, både kortare och längre, ökar man chansen att hitta jobb och att byta jobb.

Vi vill också införa utbildningsvikariat så att redan anställda kan komplettera och bygga vidare på sin utbildning samtidigt som en långtidsarbetslös får praktik och jobb inom viktiga framtidsbranscher. Möjlighet för anställda att under en tid prova på ett annat jobb/eget företagande, utan att förlora anställningstryggheten, är också ett bra instrument för att stärka arbetstagare och ge dem möjlighet att pröva vingarna. Vi ser positivt på en ökad rörlighet inom arbetsmarknaden.
Vi behöver ge människor förutsättningar att möta företagens och den offentliga sektorns behov av arbetskraft. På så sätt kan människor ta jobben när de kommer, inte som i dag alltför ofta stå utan den kompetens som efterfrågas. Välutbildade arbetstagare står starka. Det är bättre att Sverige konkurrerar med kunskap än med låga löner.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef