Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Konkurrera med kunskap

Kompetensutveckling och yrkesutbildning är två sätt att möta de ökade kraven på arbetsmarknaden. Det anser den socialdemokratiska riksdagsledamoten Hillevi Larsson.
Hillevi Larsson (s) Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Framtiden är oviss såtillvida att den måste byggas av oss. Det blev tydligt under mitt möte med Unionens företrädare i Malmö när jag besökte Kockums den 2 april att de beslut som vi tar i dag påverkar vilket slags morgondag vi kommer att få. Just därför måste vi satsa på kunskap och flexibilitet för att arbetsmarknaden ska vara anpassad för morgondagen.

Arbetstagarna på Kockums har mycket hög kompetens och kan tillverka högspecialiserade och hypermoderna produkter, vilket är mycket attraktivt för beställarna. Detta gör också att arbetstagarna kan ställa krav utifrån sin unika kompetens. Ett konkret exempel är när en flytt av verksamheten var aktuell. Eftersom många nyckelpersoner vägrade följa med fick flytten ställas in då företaget annars hade tappat alltför mycket kompetens. Bästa sätt att konkurrera om morgondagens jobb på den globala marknaden är att satsa på utbildning och kompetensutveckling.

Under mitt möte med Unionens företrädare på Kockums i Malmö blev jag också närmare bekant med Unionens syn på kompetensutveckling. Människor måste tillåtas växa och rusta sig med utbildning. Det kräver hela tiden nya möjligheter till kompetensutveckling och ett livslångt lärande i arbetslivet. Sverige behöver en arbetsmarknad där företag kan hitta rätt kompetens. Den som inte har ett jobb ska få stöd, utbildning eller praktik som leder till jobb.

Vi behöver underlätta den kommande generationsväxlingen, inte minst inom den gemensamma sektorn. I Malmö kommer det, i likhet med resten av Sverige, att ske stora pensionsavgångar efter år 2012. Samtidigt kommer för första gången i modern tid antalet nytillträdande ungdomar att vara lägre än åldersavgångarna, det vill säga framtida arbetskullar kommer att vara mindre än de som nu lämnar arbetsmarknaden.

I de förslag från Unionen som finns i "En politik för kompetens - Unionens riktlinjer för kompetensutveckling" finner vi social­demokrater mycket som liknar det vi själva tycker. Vi har speciellt två mål som vi vill satsa på.
Vi vill investera i yrkesutbildning i de branscher där företagen har svårt att hitta medarbetare. Att Unionen tar upp vikten av olika utbildningar och utbildningsformer är inget konstigt. Vi vet redan att det finns matchningsproblem på arbetsmarknaden. Med större satsning på utbildningar, både kortare och längre, ökar man chansen att hitta jobb och att byta jobb.

Vi vill också införa utbildningsvikariat så att redan anställda kan komplettera och bygga vidare på sin utbildning samtidigt som en långtidsarbetslös får praktik och jobb inom viktiga framtidsbranscher. Möjlighet för anställda att under en tid prova på ett annat jobb/eget företagande, utan att förlora anställningstryggheten, är också ett bra instrument för att stärka arbetstagare och ge dem möjlighet att pröva vingarna. Vi ser positivt på en ökad rörlighet inom arbetsmarknaden.
Vi behöver ge människor förutsättningar att möta företagens och den offentliga sektorns behov av arbetskraft. På så sätt kan människor ta jobben när de kommer, inte som i dag alltför ofta stå utan den kompetens som efterfrågas. Välutbildade arbetstagare står starka. Det är bättre att Sverige konkurrerar med kunskap än med låga löner.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.