Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Dags för svenska arbetsplatser att ta alkoholfrågan på allvar

För många är alkohol en naturlig del av det sociala livet och de senaste tio åren har den svenska alkoholkonsumtionen ökat samtidigt som dryckesmönstren förändrats. Så också på arbetsplatserna där alkoholen är på återintåg. Fredagsöl är ett givet inslag, framgångar firas med skumpa och en kick off utan alkohol känns sällan helgjuten.
Åsa Frisk Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Detta behöver per definition inte vara fel. De flesta tycker att det är både kul och gott med några glas vin till maten och ett par drinkar i baren. Det vore därför naivt att förneka alkoholens roll som en positiv del av en avslappnad social samvaro på jobbet. Men det är lika naivt att förneka behovet av att vara rustad för att ta hand om de negativa konsekvenser alkoholen riskerar att föra med sig.

Att det dricks alkohol i samband med jobb är inte en moralfråga, men det är en ansvarsfråga. För det finns ett ansvar både hos arbetsgivaren och hos medarbetarna att skapa medvetenhet om alkoholens negativa konsekvenser. Det måste vara solklart var gränserna går i samband med jobb och hur man som organisation hanterar alkoholfrågan. Det behövs helt enkelt en solid beredskap för att hantera problemen den dagen de dyker upp. Kunskaperna bland arbetsgivare om det lagstadgade ansvaret är ganska god och faktakunskaperna om alkohol är spridda och diskuterade. Men det är inte här problemet ligger. Problemet ligger på det företagskulturella planet, i attityden till alkoholens roll och konsekvenser. Med andra ord de delar som inte handlar om fullt utvecklad alkoholism eller att en polis inte kan vara full på jobbet. För det är inte alltid de största problemen som är de svåraste att hantera. Ofta är det tvärtom de mindre problemen och incidenterna som skapar social oro och kostar pengar för en arbetsgivare.

För hur hanterar svenska arbetsgivare alkoholfrågan ur ett socialt perspektiv? Hur ser problemdefinitionen ut? Vart går gränserna? Är det okej att en säljavdelning kommer in runt lunch dagen efter en säljkonferens? Är kostnaden för produktionsbortfallet inräknad i koferensbudgeten? Hur hanterar chefen att ens bästa säljare verkar dricka för mycket? Hur full får man bli på kundrepresentationen? Finns det alkoholfria alternativ för de medarbetare som av olika skäl inte dricker? Och hur konfronterar jag som chef en medarbetare som jag tror har alkoholproblem? Många företag har en alkoholpolicy för att reglera just detta. En del har en policy som säger att "alkohol inte ska förekomma i jobbsammanhang" . Ett rent förbud som resulterar i att konferensfestandet flyttar in på hotellrummen och att julfesterna slutar strax efter kaffet. En annan variant är att "alkohol ska hanteras med måttlighet och sunt förnuft". Men hur funkar det i praktiken? Hur definierar man måttlighet? Vad är sunt förnuft? Problemet med en sådan policy är att den försöker reglera sociala koder och oskrivna regler för socialt samspel. Faktorer som är komplexa och sällan ser likadana ut hos alla på en arbetsplats.

Det finns naturligtvis inga enkla svar och lösningar. Men ofta bortser man från det egentliga problemet , alkoholen, och försöker lösa konsekvensen, exempelvis att Nils tafsade på Lena på firmafesten. Problemet med detta synsätt är att man inte löser grundproblemet. För Nils kommer tafsa på någon varenda firmafest . Men inte för att Nils är pervers, utan för att Nils tappar omdömet när han dricker. Men varför finns det ingen på företaget som angripit själva grundproblemet. Jo, därför att det

a) ofta inte finns kunskap i hur man som chef hanterar situationer där alkoholen är problemet,

b) ofta inte finns någon uttalad policy som kan ligga till grund för ett ingripande

c) och att det oftast är lättare att säga till Nils att han inte får tafsa på sina kollegor än att ta en övergripande diskussion om problem och konsekvenser kring alkohol.

Resultatet blir då ingen långsiktig lösning, istället har man, kortsiktigt, medicinerat ett symptom. Lite som att bara ge smärtstillande till en benbrottspatient istället för att gipsa. Jag hävdar att alkoholfrågan måste aktualiseras på nytt hos företagen. Inte som ett medicinskt problem eller ett säkerhetsproblem, utan som ett socialt fenomen med negativa konsekvenser som det måste finnas en beredskap för att hantera. Och detta kan bara hanteras genom riktiga alkoholpolicies och handlingsplaner som funkar i praktiken. Det måste helt enkelt finnas en kultur i företagen där man öppet vågar prata om risker, problemdefinitioner och konsekvenser kring alkohol. Och det måste finnas en plan med praktiskt fungerande lösningar den dagen problemet står för dörren. För problemet är reellt. Vi dricker mer alkohol och i takt med detta ökar andelen negativa konsekvenser för svenska arbetsgivare . Konsekvenser som varje arbetsgivare måste vara rustade för att hantera.
Erik Winberg

Erik Winberg driver produktionsbyrån Zetterberg & Winberg samt arbetar som konsult och föreläsare om alkoholfrågor på arbetsplatser

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande