Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kontantfritt inget hot mot integriteten

Vi i Finansförbundet driver en långsiktig kampanj "kontantfritt.nu" för att avskaffa kontanterna i samhället. Oftast är reaktionerna mycket positiva - men med tillägget: "Går det verkligen?"
Leif Karlsson Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Men under rubriken "Lämna oss i fred" pläderade DN den 20 juli för att medborgarnas integritet inte ska kränkas genom att kontanter avskaffas som betalmedel. De som dagligen riskerar att drabbas av brutala rån mot bank eller butik (110 respektive 3?000 rån 2008, plus ett otal personrån) väger där lätt mot att vi kan få våra alkoholvanor registrerade när vi betalar med kort på Systemet. Principer går då före realiteter och man har inte försökt förstå vad ett upplevt rån innebär i ofta livslångt trauma för den drabbade.

Det feltänkta i DN är att integritetskränkande registrering och användning av kundregister måste hanteras under alla förhållanden. Där har politikerna en oerhört viktig roll att via adekvat lagstiftning minimera riskerna för integritetskränkande eller illegal hantering. Detta måste vara både angeläget och möjligt, vilket framhölls av Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholm universitet, på Finansförbundets seminarium i Almedalen 2009.

Den svarta ekonomin - bland annat via de kriminella gängen - hanterar två av tre kontanta kronor i samhället. Hur många "vanliga" medborgare har behov av, eller har ens sett en 1?000-kronorssedel? I Almedalen konstaterade Stockholms länspolismästare Carin Götblad att avskaffandet av kontanter skulle vara den största enskilda åtgärden för att motarbeta den tunga kriminella verksamheten. Detta måste också vägas mot kravet på att inget får inskränka den personliga integriteten.

Att minska kontanthanteringen lite grann i bank och butik och ändå behålla möjligheten att handla kontant för de som så vill hjälper inte. Ett rån mot Seven Eleven-butiken på kvällen blir inte mindre sannolikt för att kassan innehåller fem tusen kronor i stället för femtio tusen. Många rånare är bara ute efter snabba pengar för angelägna behov - ofta i form av drogmissbruk. Bankerna har redan insett problemet och avskaffar kontanthanteringen på allt fler bankkontor.

Att vänja sig vid tanken på ett kontantfritt samhälle kräver fantasi och öppenhet för en nödvändig attitydförändring. Det senare tar tid - det inser vi också. De som redan i praktiken avskaffat kontanterna som betalmedel och använder sig av kort är de yngre - paradoxalt nog många gånger samma personer som mest av alla protesterar mot integritetskränkande inslag i samhället.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag