När jag var liten borstade jag inte tänderna. Lika onödigt som tråkigt, tyckte jag. Den felbedömningen i kombination med överkonsumtion av godis ledde till många besök hos tandvården, eller käftplågan som vi sa.
Numera sköter jag mina tänder pedantiskt. Jag borstar och gnuggar och tandtrådar. Inte för att det hjälper. Jag är fortfarande storkund hos tandläkaren.
Är det inte plomber som trillar ut, så är det karies eller tandlossning eller något annat elände.
Den stora skillnaden jämfört med när jag var barn är att det kostar. Och inte så lite heller.
Häromdagen besökte jag en tandhygienist. Undersökning, information och borttagning av tandsten gick på 1 150 kronor, varav 300 betalas av den tandvårdscheck som infördes i fjol.
Sedan är det några hål som ska lagas också. Det lär bli ytterligare några tusenlappar.
Kanske kan jag få igen en del av summan som överskrider 3 000 från försäkringen. Men det är inte säkert eftersom högkostnadsskyddet inte gäller alla tänder i munnen.
I stället för hål i munnen får jag hål i plånboken. Det är visserligen trist, men det är inte mycket att välja på.
Men många har inte den valmöjligheten. Enligt Dagens Nyheter struntar omkring 850 000 personer som är i behov av tandvård att gå till tandläkaren av ekonomiska skäl.
Tandvårdens högkostnadsskydd förslår inte långt. Skulle man exempelvis tvingas laga tänder för 15 000 kronor, vilket inte är någon ovanligt hög summa, måste man ut med 9 000 kronor själv.
Tittar man närmare på statistiken från Statens folkhälsoinstitut blir det glasklart vilka som inte har råd: det är framförallt arbetslösa, förtidspensionärer och långtidssjukskrivna.
Det bästa och mest naturliga vore därför att tandvården ingick i den vanliga sjukförsäkringen, precis som Björn Klinge, professor i odontologi, anser. Då skulle den maximala kostnaden bli 900 kronor per år. Om en tand måste ersättas kostar det minst tio, tjugo gånger mer än om man får exempelvis cancer i munnen, påpekar han i DN.
- Det är orimligt, och följderna för de fattiga är ovärdiga.
I väntan på en sådan regeländring, som inte känns särskilt aktuell med tanke på den usla konjunkturen, borde det finnas andra vägar att gå.
För några år sedan fanns ett förslag om att Sif skulle starta en tandvårdsförsäkring för medlemmarna, något som tidigare införts av fackklubbar på en del företag.
Den gången fick idén tummen ned. Kanske dags att återuppliva den?