Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Facket måste hindra nya finansiella härdsmältor

Ambitionerna i TCO:s krisrapport är för lågt ställda, menar Börje Andersson, tidigare samhällspolitisk chef i HTF. Han vill inrätta en permanent krisanalysgrupp med folk från fackförbunden.
Börje Andersson Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Världens ekonomier befinner sig i kris. USA, Ryssland, Sverige med flera länder visar tydliga tecken på ekonomisk tillbakagång. Krisen visar sig i att arbetslösheten ökar och i att inkomster och förmögenheter både sjunker och omfördelas. För de flesta är krisen och dess effekter sorgliga men det finns också de som gnuggar händerna av förtjusning över att nu kunna kapa åt sig ytterligare en del av småspararnas pengar och göra sig en hacka på de nya ekonomiska förutsättningar som uppstår i krisens spår.

Hösten 2008 blev de ekonomiska paketens höst. Först avsåg dessa paket att rädda kreditinstitut och banker från att kollapsa. Senare utsträcktes åtgärderna såväl till att finansiera omstrukturering eller omställning i stora internationellt ägda företag som att med offentliga insatser hålla uppe sysselsättningen.

Det gemensamma för alla dessa paket verkar vara en önskan att till varje pris få hjulen att snurra framåt och därigenom undvika en ekonomisk och social katastrof av större omfattning. Så långt är allt väl. Men antalet räddningspaket och åtgärder har nu varit så många och innehållet så omfattande att det även för de som är över genomsnittet intresserade av ekonomi och politik är svårt att hänga med och bilda sig en uppfattning om vad det egentligen är som händer och vad som bör hända. Det finns också en tendens till att paketen överskyler behovet av långsiktiga förändringar.

En positiv sida av krisen är att den öppnar möjligheter att förändra det ekonomiska regelverket, det vill säga de lagar, regler, normer och institutioner inklusive den ekonomiska politiken som ytterst bildar ramarna för produktion och fördelning av inkomster. Ägarintressena och med dem förbundna makthavare och tankesmedjor kommer därför under lång tid att vara intensivt sysselsatta med att se över de ideologiska skyddsvallarna mot förslag som hotar nuvarande regelverk.

I november lade TCO fram en rapport om krisen. Rapporten innehåller en god analys av krisen och konstruktiva förslag till åtgärder. Men många frågor behandlas inte och åtgärdsförslagen är i huvudsak utformade som om det gällde att dämpa effekterna av en konjunktursvacka. När det gäller förslag på grundläggande strukturella förändringar av regelverket begränsas förslagen till "utbildningsfrågor" och uttalade förhoppningar om att internationella organisationer utanför fackföreningsrörelsen skall agera kraftfullt och långsiktigt.

Att som TCO gör föreslå att Internationella Valutafonden (IMF) och institutioner med liknande intressen skall lägga förslag på nya internationella regler i syfte att hindra uppkomsten av nya finanskriser är att sätta bocken till trädgårdsmästare. IMF tillhör väl närmast den grupp av institutioner som har bidragit till krisens uppkomst. Att IMF:s senaste krav på stöd för att lösa den ekonomiska krisen är omfattande lönesänkningar för folk med vanliga anställningar säger väl något om vilka intressen som IMF representerar.

Fackföreningsrörelsen med alla dess förbund, centralorganisationer och internationella organisationer måste nu initiera ett massivt arbete i syfte att i medlemmarnas intresse klarlägga krisens orsaker, effekter och lägga förslag på åtgärder.

Ambitionen kan inte begränsas till att restaurera ekonomin till det läge som rådde före krisen bara för att vänta in nästa kris om ett visst antal år. Ambitionen måste rimligtvis sättas högre: att åstadkomma  långsiktigt hållbara produktionsförutsättningar utan finansiella härdsmältor och utan inkomst- och förmögenhetsklyftor som uppfattas som orättfärdiga och som riskerar att leda till sociala konflikter.

Riksbanken skriver i sin senaste rapport med namnet "Finansiell stabilitet" (!) att två villkor måste vara uppfyllda för att de regler som nu gäller skall ersättas av nya: dels att det går att påvisa ett marknadsmisslyckande av något slag, dels att nyttan med regleringen överstiger den samhällsekonomiska kostnaden av att införa den. Vad bör fackföreningsrörelsen göra? Med en smärre komplettering av Riksbankens råd föreslår jag följande:

1) Beskriv nuvarande marknadsmisslyckanden. Det gäller finanssektorn som genom ett misslyckat regelverk och "nya instrument" av typ värdepapperisering, blankning, bolag vid sidan av balansräkningarna etc. möjliggör det lagenliga pyramidspelet. Det gäller också de stora företagen som misslyckas med att ställa om produktionen till produkter som uppfyller dagens krav och som mer styrs av kortsiktiga vinstintressen och mindre av långsiktigt hållbar och stabil produktion.

2) Nästa steg är att utreda och beskriva kostnaderna för den ekonomiska krisen. Hit hör kostnaderna för produktionsbortfall och arbetslöshet, kostnaderna för att inkomster och förmögenheter omfördelas och kostnader som är förbundna med regeringens krispaket. Hit hör också att belysa vilka grupper som betalar krisen och krisbekämpningen.

3) Slutligen diskuteras vilka nya regler som behöver införas. En utgångspunkt i ett sådant arbete kan vara att diskutera hur "moderna marknader" fungerar och hur de förhåller sig till de fulländade marknader som den ekonomiska politiken härleds ifrån. Följdfrågor: Behövs det mer eller mindre av "marknad"? Behöver dagens marknader ett mer effektivt ramverk? Behöver det demokratiska inflytandet och insynen i företagen förstärkas? Hur skall kortsiktigt vinstintresse vägas mot långsiktigt hållbar produktion?

4) För att utföra detta arbete bör TCO inrätta en permanent krisanalysgrupp med representanter från förbunden.     

Ståndpunkter:

  • Recept på lönesänkningar visar vilka intressen IMF representerar.
  • Ambitionen kan inte begränsas till att restaurera ekonomin till läget före krisen.
  • Kortsiktigt vinstintresse behöver vägas mot långsiktigt hållbar produktion.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Avskaffa friskvårdstimmen – låt personalen träna varje dag

Den bästa friskvårdsförmånen är inte ett gymkort eller en schemalagd timme i veckan, utan friheten att träna när arbetsdagen tillåter, skriver Andreas Wallin.
Andreas Wallin Publicerad 17 november 2026, kl 06:00
Träna på jobbet istället för friskvårdstimme
Friskvårdsbidrag och gymkort räcker inte om arbetsdagen inte lämnar utrymme för träning,skriver Andreas Wallin. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Många arbetsgivare erbjuder friskvårdsbidrag, gymkort och ibland en timmes träning i veckan. Det låter generöst. Men för många anställda är det inte pengar till ett gymkort som saknas. Det är tid. Efter 17 år som entreprenörer i byggbranschen är vi övertygade om att arbetsgivare behöver tänka om.

Andreas Wallin

När vi drev vårt byggföretag såg vi hur svårt det var att få ihop arbete, familj och träning. För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande. För småbarnsföräldern kan kvällsträning betyda ännu ett stressmoment mellan hämtning, matlagning och läggning. Och den som tränar på lunchen ska hinna byta om, duscha och äta innan nästa möte.

När tiden inte räcker är det ofta träningen som ryker först.

Så vi gjorde tvärtom. Vi avsatte omkring 60 kvadratmeter av våra lokaler och byggde ett ordentligt gym. Vi investerade hundratusentals kronor i utrustning, bra golv, omklädningsrum och duschar. Vi ordnade handdukar, tvål och schampo. Allt för att det skulle vara enkelt att träna och sedan gå tillbaka till jobbet.

Men den viktigaste investeringen var inte maskinerna. Det var förtroendet.

För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande

Vår policy var enkel: ”Träna när fan du vill.” Före jobbet, på lunchen eller mitt på förmiddagen om man behövde en paus. Det enda kravet var att arbetet skulle fungera, att kunderna fick det de blivit lovade och att kollegorna inte behövde göra någon annans jobb.

Den första invändningen från andra företagsledare brukar vara: ”Men tänk om folk missbrukar det?”

Det hände inte hos oss. En medarbetare som vill undvika att arbeta behöver knappast ett gym för att göra det. Det går lika bra att fastna i meningslösa möten, telefonen eller uppgifter som drar ut på tiden. Om någon inte levererar är det ett ledarskapsproblem, inte ett träningsproblem.

Hos oss kom vissa tidigare till arbetsplatsen för att träna. Andra stannade längre. Gymmet blev också en mötesplats för människor från olika delar av företaget. Ibland körde vi gemensam cirkelträning med en personlig tränare. Kollegor som sällan träffades i arbetet lärde känna varandra mellan vikterna och träningsredskapen.

Vi upplevde en stark sammanhållning och låg sjukfrånvaro. Vi kan inte bevisa att gymmet orsakade det. Men vi såg heller inga tecken på att människor presterade mindre för att de kunde träna under arbetsdagen. Tvärtom blev möjligheten ett tydligt argument när vi rekryterade.

Arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig

Vi behöver också ändra hur vi räknar. Ett två timmar långt möte betraktas utan vidare som arbete. Men 40 minuter i gymmet kan beskrivas som förlorad produktion. Varför? En arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig, samarbeta och prestera över tid.

Det betyder inte att varje träningsminut ger ekonomisk avkastning. Men det är lika orimligt att automatiskt räkna den som en ren förlust.

Ekonomin handlar dessutom om vad företaget redan betalar för. Många arbetsgivare subventionerar externa gymkort och friskvårdsportaler som används ojämnt. När vi byggde vårt gym kunde vi samtidigt sluta betala för externa kort. Ett eget gym är förstås inte lösningen överallt, men arbetsgivare borde fråga sig om friskvårdspengarna kan användas närmare arbetsplatsen – och med större effekt i vardagen.

Alla har inte kontorsjobb och alla arbetsgivare kan inte avsätta 60 kvadratmeter. En sjuksköterska, chaufför eller byggnadsarbetare kan inte alltid lämna arbetet när som helst. Men principen går att anpassa: ett mindre träningsrum, ett samarbete med ett närliggande gym, promenadmöten eller möjlighet att ta en löprunda när schemat tillåter.

Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav

Och nej, alla måste inte träna. Ingen chef ska kontrollera steg, kroppsvikt eller träningspass. Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav. Frihet fungerar bara om den är verklig – även när en medarbetare går till gymmet klockan tio på förmiddagen.

Arbetsgivare borde sluta fråga hur de har råd att låta människor träna under arbetsdagen och börja fråga vad det kostar när människor aldrig hinner.

Avskaffa den schemalagda friskvårdstimmen. Låt personalen kunna träna varje dag – när arbetet tillåter det och när det passar dem.

Andreas Wallin, entreprenör och vice vd, Longevity Life AB