Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Det är nu som nyttan med facket blir tydlig

Volvo PV och Saab Automobile stod i fokus när Unionens nyvalda ordförande besökte krisdrabbade Västra Götaland. Hon mötte både oro och ett stort engagemang.
Cecilia Fahlberg Publicerad 12 januari 2009, kl 13:32
Cecilia Fahlberg, Unionen
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Global finansiell kris och inte en dag utan nya varsel om neddragningar från företag runt om i landet har präglat en tung höst i svenskt näringsliv.

Bara under oktober månad varslades nästan 20 000 personer, vilket är den högsta siffran sedan början av 1990-talet.

Bakom de kalla siffrorna och de svarta rubrikerna finns de direkta effekterna rakt in vardagen och den egna plånboken för många av Unionens medlemmar. Får jag behålla jobbet? Hur går det med lånen och försörjningen om jag blir arbetslös? Hittar jag ett nytt arbete? Klarar jag som facklig förtroendevald att försvara och trygga medlemmarnas intressen i dessa bistra tider?

Den oron för framtiden kändes påtaglig runt sammanträdesborden de regnmörka senhöstdagar då jag besökte Trollhättan och Göteborg och träffade företrädare för svensk fordonsindustri. Fordonsindustrin har under hösten varit särskilt hårt drabbad, men jobben där betyder mycket även för andra delar av näringslivet. Varje jobb i denna bransch skapar ytterligare två i andra företag. I Västra Götaland är sambandet ännu starkare och regionen är därför extra hårt ansatt av utvecklingen inom Volvo PV och Saab Automobile.

Men fordonsindustrin är även viktig ur aspekten att den är högteknologisk och därmed en verksamhet där Sverige har goda möjligheter att hävda sig med kunskap och innovationer i en stenhård internationell konkurrens.

Det var därför inte förvånande att framtidsoron blandades med stort engagemang, stark vilja och många goda idéer vid mötena med Unionens klubbar i Trollhättan och Göteborg. Förslagen som jag fick med mig hem till Unionens fortsatta arbete med att utveckla och stärka svenskt näringsliv i allmänhet och fordonsindustrin i synnerhet var både många och kreativa.

Bakgrunden är att vi som en direkt effekt av finanskrisen nu har sett hur efterfrågan viker i branscher där man är särskilt beroende av en fungerande kreditmarknad. Förutom den tvärbromsade personbilsförsäljningen är lastbils- och byggbranschen exempel på branscher som luften har gått ur.  I nästa steg drabbas också leverantörer och företagsnära tjänster. Nedgången i fordonsindustrin har till exempel inneburit att teknikkonsulter, bemanningsföretag, leverantörer av råmaterial, inredningsdetaljer och elektronik fått minskad orderingång och därför planerar att dra ner på personal. Vi ser också hur transportnäringarna och inte minst flyget får ta hårda smällar i den utveckling som nu pågår.

När varslen så småningom blir verklighet och många går ut i arbetslöshet blir kopplingen direkt till den egna plånboken. Då tvingas vi dra in på kostnaderna, vilket påverkar den privata konsumtionen, med neddragningar inom exempelvis handeln som följd. I ett första skede är det ofta kollektivanställda som drabbas när företagen drar ner på de rörliga kostnaderna. Men i nästa steg behöver företagen anpassa hela sin kostym för minskad efterfrågan, vilket innebär att övergripande tjänstemannafunktioner också berörs.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att Sverige står starkt när vi går in i lågkonjunkturen. 2007 var ett rekordår i många av Unionens branscher och även under första halvan av 2008 var utvecklingen bra i många av dem.

Det finns utrymme att satsa, både för företag och samhälle. Det är också just nu, innan krisen hunnit bli för djup, vi måste våga investera för framtiden, för att stå rustade när konjunkturen vänder. Hur mörkt det än ser ut i dag, vet vi att det kommer ljusare tider.

Unionen har en viktig roll i det arbete som nu behöver göras ute i företagen och av samhället. Unionen kommer att göra allt som står i vår makt för att ge stöd till våra medlemmar. Det handlar i stor utsträckning om att företräda medlemmarna på de berörda arbetsplatserna. Men det handlar också om att driva offensiva krav på en utveckling av svenskt näringsliv och de drabbade regionerna.

Vi har ett stort och viktigt jobb framför oss, både på kort och på lång sikt. Nu närmast gäller det att göra allt vi kan för att stötta de medlemmar som kan komma att bli uppsagda. Men förutsättningen för att det ska kunna bli så bra som möjligt är självfallet att företagen tar sitt ansvar, såväl ekonomiskt som praktiskt. Det gäller inte bara dem som lämnar företaget utan även dem som är kvar.

Kompetensutveckling och arbetsmiljö får inte bli lidande när företagen drar ner på kostnaderna.  Det är också nu som nyttan med och tryggheten i ett fackligt medlemskap blir tydliga, genom förhandlingsstöd och inte minst inkomstförsäkringen, som fyller upp där a-kassan inte räcker till.

Men Unionens ansvar sträcker sig mycket längre än så. Som Sveriges största fackförbund för tjänstemän är Unionen en stark röst i samhällsdebatten. Vi har ett ansvar som vi kommer att fortsätta att axla genom att påverka politiker i riksdag, regering och på kommunal nivå att snabbt fatta de beslut vi anser nödvändiga.

Arbetsförmedlingen måste ha tillräckliga resurser för att effektivt kunna sköta sin uppgift att se till att rätt person hamnar på rätt plats med rätt kompetens, i nytt jobb snarast och inte fastnar i arbetslöshet. Genom kollektivavtal har vi tillgång till Trygghetsrådet, som har en erkänt god förmåga att få arbetslösa tjänstemän i nytt arbete. 

Det gäller också  att ta tillvara och utveckla den stora kompetensresurs som lämnar företagen. Den kvalificerade yrkesutbildningen borde därför förstärkas och universitet och högskolor måste ta en mer aktiv roll i krissituationer och samverka med näringsliv och arbetsförmedling för att erbjuda efterfrågade utbildningar. För att förenkla för dem som vill studera måste validering av kunskap underlättas och finansieringen av vuxenstudier ses över.

Innovationer och företagsnära forskning bör stimuleras, bland annat genom förbättrad tillgång till riskkapital. Sist, men inte minst, måste vi se till att efterfrågan på varor och tjänster kommer igång. Det kan handla om allt från att förlänga och utveckla miljöbilspremien till att snarast genomföra planerade infrastruktursatsningar och säkerställa en fungerande kreditmarknad.

Unionen tar sitt ansvar för en god utveckling på svensk arbetsmarknad och vi förväntar oss samma ansvarstagande och engagemang från andra.    

Ståndpunkter:

  • Förläng premien för miljöbilar.
  • Genomför planerade satsningar på infrastrukturen.
  • Företag och samhälle måste våga investera för framtiden.
Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen