Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Det är nu som nyttan med facket blir tydlig

Volvo PV och Saab Automobile stod i fokus när Unionens nyvalda ordförande besökte krisdrabbade Västra Götaland. Hon mötte både oro och ett stort engagemang.
Cecilia Fahlberg Publicerad
Cecilia Fahlberg, Unionen
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Global finansiell kris och inte en dag utan nya varsel om neddragningar från företag runt om i landet har präglat en tung höst i svenskt näringsliv.

Bara under oktober månad varslades nästan 20 000 personer, vilket är den högsta siffran sedan början av 1990-talet.

Bakom de kalla siffrorna och de svarta rubrikerna finns de direkta effekterna rakt in vardagen och den egna plånboken för många av Unionens medlemmar. Får jag behålla jobbet? Hur går det med lånen och försörjningen om jag blir arbetslös? Hittar jag ett nytt arbete? Klarar jag som facklig förtroendevald att försvara och trygga medlemmarnas intressen i dessa bistra tider?

Den oron för framtiden kändes påtaglig runt sammanträdesborden de regnmörka senhöstdagar då jag besökte Trollhättan och Göteborg och träffade företrädare för svensk fordonsindustri. Fordonsindustrin har under hösten varit särskilt hårt drabbad, men jobben där betyder mycket även för andra delar av näringslivet. Varje jobb i denna bransch skapar ytterligare två i andra företag. I Västra Götaland är sambandet ännu starkare och regionen är därför extra hårt ansatt av utvecklingen inom Volvo PV och Saab Automobile.

Men fordonsindustrin är även viktig ur aspekten att den är högteknologisk och därmed en verksamhet där Sverige har goda möjligheter att hävda sig med kunskap och innovationer i en stenhård internationell konkurrens.

Det var därför inte förvånande att framtidsoron blandades med stort engagemang, stark vilja och många goda idéer vid mötena med Unionens klubbar i Trollhättan och Göteborg. Förslagen som jag fick med mig hem till Unionens fortsatta arbete med att utveckla och stärka svenskt näringsliv i allmänhet och fordonsindustrin i synnerhet var både många och kreativa.

Bakgrunden är att vi som en direkt effekt av finanskrisen nu har sett hur efterfrågan viker i branscher där man är särskilt beroende av en fungerande kreditmarknad. Förutom den tvärbromsade personbilsförsäljningen är lastbils- och byggbranschen exempel på branscher som luften har gått ur.  I nästa steg drabbas också leverantörer och företagsnära tjänster. Nedgången i fordonsindustrin har till exempel inneburit att teknikkonsulter, bemanningsföretag, leverantörer av råmaterial, inredningsdetaljer och elektronik fått minskad orderingång och därför planerar att dra ner på personal. Vi ser också hur transportnäringarna och inte minst flyget får ta hårda smällar i den utveckling som nu pågår.

När varslen så småningom blir verklighet och många går ut i arbetslöshet blir kopplingen direkt till den egna plånboken. Då tvingas vi dra in på kostnaderna, vilket påverkar den privata konsumtionen, med neddragningar inom exempelvis handeln som följd. I ett första skede är det ofta kollektivanställda som drabbas när företagen drar ner på de rörliga kostnaderna. Men i nästa steg behöver företagen anpassa hela sin kostym för minskad efterfrågan, vilket innebär att övergripande tjänstemannafunktioner också berörs.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att Sverige står starkt när vi går in i lågkonjunkturen. 2007 var ett rekordår i många av Unionens branscher och även under första halvan av 2008 var utvecklingen bra i många av dem.

Det finns utrymme att satsa, både för företag och samhälle. Det är också just nu, innan krisen hunnit bli för djup, vi måste våga investera för framtiden, för att stå rustade när konjunkturen vänder. Hur mörkt det än ser ut i dag, vet vi att det kommer ljusare tider.

Unionen har en viktig roll i det arbete som nu behöver göras ute i företagen och av samhället. Unionen kommer att göra allt som står i vår makt för att ge stöd till våra medlemmar. Det handlar i stor utsträckning om att företräda medlemmarna på de berörda arbetsplatserna. Men det handlar också om att driva offensiva krav på en utveckling av svenskt näringsliv och de drabbade regionerna.

Vi har ett stort och viktigt jobb framför oss, både på kort och på lång sikt. Nu närmast gäller det att göra allt vi kan för att stötta de medlemmar som kan komma att bli uppsagda. Men förutsättningen för att det ska kunna bli så bra som möjligt är självfallet att företagen tar sitt ansvar, såväl ekonomiskt som praktiskt. Det gäller inte bara dem som lämnar företaget utan även dem som är kvar.

Kompetensutveckling och arbetsmiljö får inte bli lidande när företagen drar ner på kostnaderna.  Det är också nu som nyttan med och tryggheten i ett fackligt medlemskap blir tydliga, genom förhandlingsstöd och inte minst inkomstförsäkringen, som fyller upp där a-kassan inte räcker till.

Men Unionens ansvar sträcker sig mycket längre än så. Som Sveriges största fackförbund för tjänstemän är Unionen en stark röst i samhällsdebatten. Vi har ett ansvar som vi kommer att fortsätta att axla genom att påverka politiker i riksdag, regering och på kommunal nivå att snabbt fatta de beslut vi anser nödvändiga.

Arbetsförmedlingen måste ha tillräckliga resurser för att effektivt kunna sköta sin uppgift att se till att rätt person hamnar på rätt plats med rätt kompetens, i nytt jobb snarast och inte fastnar i arbetslöshet. Genom kollektivavtal har vi tillgång till Trygghetsrådet, som har en erkänt god förmåga att få arbetslösa tjänstemän i nytt arbete. 

Det gäller också  att ta tillvara och utveckla den stora kompetensresurs som lämnar företagen. Den kvalificerade yrkesutbildningen borde därför förstärkas och universitet och högskolor måste ta en mer aktiv roll i krissituationer och samverka med näringsliv och arbetsförmedling för att erbjuda efterfrågade utbildningar. För att förenkla för dem som vill studera måste validering av kunskap underlättas och finansieringen av vuxenstudier ses över.

Innovationer och företagsnära forskning bör stimuleras, bland annat genom förbättrad tillgång till riskkapital. Sist, men inte minst, måste vi se till att efterfrågan på varor och tjänster kommer igång. Det kan handla om allt från att förlänga och utveckla miljöbilspremien till att snarast genomföra planerade infrastruktursatsningar och säkerställa en fungerande kreditmarknad.

Unionen tar sitt ansvar för en god utveckling på svensk arbetsmarknad och vi förväntar oss samma ansvarstagande och engagemang från andra.    

Ståndpunkter:

  • Förläng premien för miljöbilar.
  • Genomför planerade satsningar på infrastrukturen.
  • Företag och samhälle måste våga investera för framtiden.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef