En expert på arbetsrätt som jag talade med häromdagen trodde att arbetsgivarnas krav på ändrade turordningsregler - istället för anställningstid ska kompetens och skicklighet avgöra vem som får behålla jobbet - skulle innebära slutet för förhandlingarna om ett nytt huvudavtal.

Det tror inte jag. Så mycket har jag förstått att tankegångarna inte alls är främmande för facken. I utbyte skulle de få förbättrat omställningsstöd och en rehabiliteringsförsäkring.

Det är inte givet att det är fel väg att gå. Lättare för arbetsgivarna att göra sig av med anställda kompletterat med bra villkor och utbildningsmöjligheter för dem som blir uppsagda skulle kunna leda till större rörlighet på arbetsmarknaden.

Därtill ska man inte glömma att de tre förhandlargubbsen, PTK:s Lars-Bonny Ramstedt, LO:s Erland Olauson och Svenskt näringslivs Jan-Peter Duker, säkert är sugna på att få sätta sina namn under ett "historiskt" avtal innan de går i pension.

Men för medlemmarna, i synnerhet på LO-sidan, kan det bli ett hårt slag om deras företrädare ger upp en av de fackliga grundprinciperna. Ungefär som när tjejen lämnar en för en annan man. Avgrunden öppnar sig, allt man har trott på visar sig vara en lögn. Helt plötsligt är man så förbannat ensam.

I nederlaget döljs revanschlustan. När man möter henne på gatan är hon precis som vanligt. Och man hatar henne för det. Hon lider ju inte. Hon är lycklig. Helst av allt skulle man vilja ge henne en fet smäll.

Det gör man naturligtvis inte. I stället säger man hej och ler stelt. Och bestämmer sig att undvika henne för all framtid.

Risken finns att tjänstemän och arbetare gör samma sak. Det är världens lättaste sak att sluta betala medlemsavgiften.

Det blir en utmaning för facken att hantera.