Utseendet har betydelse. Så det är inte särskilt förvånande att forskning - från University of California, vad annars - visar att människor som anses vackra tjänar i snitt tolv procent mer än de som anses som oattraktiva. Enligt forskarna är resultatet giltigt för alla arbetsplatser. Snyggingarna uppfattas dessutom som mer hjälpsamma och samarbetsvilliga än fulingarna.
Det är jäkligt orättvist. I en perfekt värld skulle det inte spela någon roll om man var fet eller mager, lång eller kort, blond eller mörk. Nu lever vi inte i en sådan. Folk bryr sig om utseendet. Det vet den som är mörkhyad, det vet den som är cp-skadad, det vet varenda en som på något sätt avviker från normen. Man är annorlunda. Det stör.
Skönhetsidealet är alltid djupt konservativt och därför kränkande. Enligt tidningen Stockholm Citys referat från en debatt som försäkringsbolaget If anordnade för ett tag sedan, var panelen överens om att "med högre andel arbetskraftsinvandring och med fler som jobbar högre upp i åldrarna borde skönhet och ungdom få minskad betydelse".
Ni hör själva. Ju fler gamlingar, desto mer minskar vikten av att vara ung. Ju fler svartskallar, desto mer minskar vikten av att vara snygg.
Men till skillnad från när det handlar om diskrimineringen på grund av etnisk tillhörighet, kön, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och funktionshinder finns ingen lag mot diskriminering av fula. Det är med andra ord okej att nobba en arbetssökande för att hon eller han ser för jävlig ut.
Lösningen kanske är att alla som går på anställningsintervju i fortsättningen ska ha en pappkasse på huvudet? Antagligen skulle det gagna arbetsgivarna också - för i ärlighetens namn, i längden borde det löna sig att anställa en duktig fuling istället för en inkompetent snygging.