Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt första quiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Debatt: Inget flaskvatten i Unionen
Klimathotet är ständigt närvarande och pågår oavbrutet dygnet runt, året om. Alla måste bidra till att utsläppen av koldioxid minskar. Även till synes små attitydförändringar bidrar till att minska klimatförändringen. Vi kan alla aktivt delta i detta förbättringsarbete.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Sverige har ett friskt och fint kranvatten, trots det så dricker varje svensk i genomsnitt cirka 27 liter flaskvatten årligen. Kostnaden för kranvatten varierar från kommun till kommun men är i genomsnitt 15 kronor per kubikmeter, eller 1,5 öre per liter. En halvliter buteljerat vatten i butiken kostar omkring 16 kronor. Det innebär att flaskvattnet är mer än 2 000 gånger dyrare.
Att tillverka och transportera dessa flaskor betyder 34 000 ton koldioxid som spär på klimatförsämringarna. Samma mängd kranvatten ger noll koldioxidutsläpp.
Med dessa fakta i minnet känns det absolut nödvändigt att föreslå att Unionen upphör i alla sina verksamheter med all form av flaskvatten till förmån för kranvatten. Vi kan aldrig förändra andras beteende om vi inte börjar med oss själva. När en unionare går och handlar finns det inga flaskor med vatten i korgen - är inte det en tilltalande bild?
Förbättringsarbete smittar och med det kommer nya idéer som att
- handla rättvisemärkt frukt, kaffe och the.
- avstå inköp av träslag vi vet bidrar till att skövla regnskogen, mahogny och ebenholts
- välja lokalproducerade produkter (finns de inte i hyllan så kräv att de tar hem dem)
- stänga av alla apparater som står i stand-by läge
På senaste förbundsstyrelsemötet drack vi oss otörstiga med kranvatten. Det smakade utsökt. Flaskorna var borta och får förhoppningsvis inte tillträde till styrelserummet i framtiden.
Nu återstår att göra likadant överallt i hela Unionen.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Debatt: Se bortom djungeln av diagnoser och sjukdomar
I en värld där kreativitet är avgörande för framsteg, är det ironiskt att de som tänker utanför boxen ofta stängs ute ifrån arbetsmarknaden, skriver Michell Malmgren, som har en schizoaffektiv diagnos.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Jag försöker navigera mig genom livet med en schizoaffektiv diagnos (en psykiatrisk diagnos som ligger mittemellan schizofreni och bipolär sjukdom, reds anm) och ADHD. Det gör att jag ofta möts av uttryck som konstig, udda eller annorlunda och med den här texten vill jag uppmärksamma alla dem som dagligen lever med konsekvenserna av att vara just konstiga, udda eller annorlunda.
I dagens ”antistigma” och ”prata om det-samhälle” så finns det fortfarande en sak som vi som samhälle inte verkar lyckats få grepp om och det är därför som jag i min enfald skriver den här texten.
Det är förbannat synd, att så många människor exkluderas från arbetsmarknaden bara för att de betraktas som utanför normen. Det är inte bara ett misslyckande utan också ett enormt slöseri med talang och potential. Samhället är så genomsyrat av en snäv uppfattning om vad som är normalt att det gång på gång misslyckas med att se värdet i det som avviker.
Arbetsgivare går miste om personer med drivkraft, kreativitet och förmåga att se saker ur nya perspektiv
I en värld där kreativitet och innovation är avgörande för framsteg, är det ironiskt att de som tänker utanför boxen ofta stängs ute ifrån arbetsmarknaden på grund av just det skälet att dom tänker utanför boxen. För människor som anses annorlunda kan ha unika insikter och förmågor som bidrar till nya lösningar och idéer. Men i stället för att de personerna inkluderas på arbetsmarknaden, så stämplas de allt för ofta som olämpliga och oförmögna att passa in i de fyrkantiga svenska arbetsmarknadens former.
Att döma människor på grund av hur de framstår och vars enda brott är att dom har betet sig ”konstigt”, snarare än vad de faktiskt kan åstadkomma, är inte bara förbannat ytligt det är även djupt orättvist.
Arbetsgivare går miste om individer med drivkraft, kreativitet och förmåga att se saker ur nya perspektiv. I en tid då det pratas så mycket om mångfald och inkludering, är det skrämmande hur många som fortfarande marginaliseras.
Vi måste ifrågasätta varför normalitet är det enda måttet på arbetsförmåga. Arbetsmarknaden behöver kortfattat förändras! För det är inte förrän vi slutar att exkludera de som inte passar in i våra förväntningar som vi verkligen kan bygga ett samhälle där alla får en chans att bidra – och där vi alla kan dra nytta av de rikedomar som mångfalden faktiskt erbjuder.
Michell Malmgren
