Vänsterpartiets Josefin Brink argumenterade i riksdagen 18 januari för att Sverige inte borde ratificera Lissabonfördraget utan att få in ett undantag för vår modell med kollektivavtal och rätten till fackliga konfliktåtgärder mot utländska företag, som tillfälligt utstationerar arbetare och tjänstemän i Sverige. En månad tidigare hade EG-domstolen underkänt Byggnads blockad mot lettiska Laval i Vaxholm. Det negativa domslutet kom bara några dagar efter att nya fördraget undertecknats i ministerrådet.
Josefin Brink fick då inget stöd från riksdagens övriga partier. Sedan dess har motståndet mot Lavaldomen växt och fler har börjat göra kopplingar till ett godkännande av EU:s nya konstitution. Danska politiker har hotat med att ta Lissabonfördraget som gisslan och kräva garantier för att konflikträtten inte begränsas i EU:s regelverk. I folketinget finns nu en majoritet som kan tänkas ställa ett sådant krav.
Till skillnad från i Sverige har också flera danska LO-distrikt ställt sig bakom en namninsamling där fackligt förtroendevalda uppmanas att stödja kravet på ett villkorande av nya fördraget. Insamlingen pågår mars månad ut. Sen lämnas namnlistorna över till Danmarks statsminister.
Vid en hearing i Europaparlamentets sysselsättningsutskott 26 februari ville Europafackets generalsekreterare John Monks att en särskild klausul i EU:s konstitution ska garantera rätten att kämpa för goda löner och villkor, inte bara miniminivåer. Monks hävdade att om den fria rörligheten överordnas strejkrätten - som i Lavaldomen - är det en licens för social dumpning.
SAP:s arbetarekommun i Lund antog i januari ett uttalande om att fördraget inte bör godkännas, om inte Vaxholmsfrågan löses. "Vi vet att ett antal lokala partiorganisationer kommer att följa efter under våren", skriver i dag på DN Debatt s-riksdagsmännen Morgan Johansson och Bo Bernhardsson. De fortsätter:
"Socialdemokratin och LO bör därför inte tveka. Vi bör ställa som villkor att vi inte tänker medverka till att ratificera fördraget i september, om inte Vaxholmsfrågan är löst. Det måste först stå alldeles klart att fackliga organisationer kan vidta konfliktåtgärder för att hindra social dumpning."
Den lösning alla väntar på, både i Danmark och Sverige, är att regeringarnas utredare tillsammans med arbetsmarknadens parter ska komma fram till vilka justeringar i lag och avtal som krävs för att ländernas arbetsrätt ska anpassas till EG-domens tolkningar. Det brådskar alltså med resultat i dessa utredningar. Men som Europafackets engagemang visar är frågan om Vaxholm, Byggnads och Laval inte begränsad till de nordiska länderna. Det handlar om alla anställdas rättigheter i hela unionen och om att konkurrens ska ske på lika villkor.
Danmarks arbetsmarknadsminister Claus Hjort Frederiksen har klargjort att EG-domstolen inte har kompetens eller mandat att tolka nationella arbetsrättsliga regler. Det borde vara en signal till svenska arbetsdomstolens jurister att göra en helt självständig bedömning, när målet senare i år slutgiltigt avgörs på hemmaplan. Det finns inget som säger att AD:s roll nu bara är att bekräfta EG-domens slutsatser. Svenskt Näringsliv och Lavals svenska advokater menar ju att det inte behövs någon ny huvudförhandling i AD. Men det vore fel att lyssna på det örat och inbilla arbetsgivarna att de ska vinna en promenadseger.
