Hoppa till huvudinnehåll
Arkiv

Ny nättjänst jämför minimilöner

Jämfört med minimilönerna i Europa står sig lägstlönerna i de svenska kollektivavtalen väl. Via ett nytt nätverktyg går det nu att få överblick över minimilönerna i 30 länder, varav 21 EU-länder.
Niklas Hallstedt Publicerad

Minimilönerna inom EU skiljer sig kraftigt åt. Högst är minimilönen i Luxemburg, där den ligger på drygt 15 000 kronor i månaden och lägst är den i Bulgarien, på lite mer än 1 300 kronor i månaden.

Det här går att utläsa på den nya nättjänsten för Düsseldorfsbaserade Wirtschafts- und Sozialwissenschaftliches instituts databank som bland annat innehåller en interaktiv Europakarta.

Av EU:s 28 medlemsstater har 21 lagstadgade minimilöner. I det stora hela går det att urskilja tre grupper av länder bland dem.

Den första innehåller sex länder i västra Europa - Luxemburg, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Irland och Storbritannien - där minimilönerna håller en "hyfsad" nivå: mellan cirka 11 000 och 15 000 kronor i månaden.

Den andra gruppen, med något lägre löner, inkluderar de flesta länderna i södra Europa, medan den tredje gruppen utgörs av länder i östra Europa med de lägsta minimilönerna. I Bulgarien, Rumänien, Lettland, Litauen och Estland ligger de mellan 1 300 och 2 700 kronor i månaden.

Då bör man dock vara medveten om att levnadsomkostnaderna skiljer sig mellan länderna. Därför minskar skillnaderna om man i stället tittar på köpkraften som minimilönerna ger.

Sverige är ett av de länder som inte har minimilöner i lag. I stället görs lägstalöner upp i kollektivavtal mellan parterna på arbetsmarknaden, vilket gör att de skiljer sig mellan olika branscher och för olika grupper av anställda. Den modellen tycks ha varit lyckosam för löntagarna. Lägstalönerna i många av Unionens avtal ligger exempelvis på drygt 16 000 kronor för den som fyllt 18 år. Har personen dessutom minst ett års anställning i företaget stiger lönen med runt en tusenlapp.

Fotnot: de ovanstående minimilönerna för andra länder är omräknade från timlöner i euro och andra nationella valutor till månadslöner i kronor.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arkiv

Sparkad Pridegeneral kräver skadestånd

I december fick festivalgeneralen för Malmö Pride sparken. Nu stämmer Unionen arbetsgivaren och kräver 150 000 kronor i skadestånd.
David Österberg Publicerad 15 april 2019, kl 15:44
Johan Nilsson/TT
Den avskedade festivalgeneralen tillbakavisar anklagelser om att ha misskött sin anställning. Johan Nilsson/TT

Föreningen Malmö Pride bildades 2015 och arrangerar den årliga Pridefestivalen i Malmö. En av grundarna, en nu 34-årig man, valdes till ordförande och året därpå blev han också general för festivalen.

Men förra året uppstod flera konflikter i föreningen. Festivalgeneralen fick bland annat kritik för att han både var ordförande för föreningen och anställd av den. Han kritiserades också för att förutom sin lön ha fått provision på intäkterna till Pridefestivalen och för att ha dålig koll på organisation och administration.

Föreningen och Malmö stad – en av festivalens största finansiärer – lät då en revisionsfirma granska hur föreningen hade skötts. Utredningen visade att styrelsen delvis misskött sitt arbete. Revisorn anmärkte bland annat på föreningens bokföring och på dess interna kontroll. 

Den sista oktober förra året höll Malmö Pride ett extra årsmöte och vid det byttes hela styrelsen ut. Då utsågs också en ny ordförande och 34-åringen fick fortsätta som festivalgeneral.

Kort därefter blev han dock avstängd från sin tjänst och i början av december fick han sparken. Styrelsen ansåg bland annat att han borde ha tecknat ett ramavtal med Malmö stad, att han brustit i sin rapportering till styrelsen och misskött organisation och administration.  

Men nu stämmer Unionen arbetsgivaren och vill att Arbetsdomstolen förklarar att avskedandet är ogiltigt. Unionen kräver också att föreningen betalar 34-åringen 150 000 kronor i skadestånd.

Enligt stämningsansökan tillbakavisar 34-åringen att han misskött sin anställning och påpekar att den gamla styrelsen inte hade några invändningar mot hur han skötte sitt arbete. Han anser också att den nya styrelsen blandar samman vad han gjort som ordförande med vad han gjort som anställd och att den främst fokuserar på saker som hänt innan den nya styrelsen tillträdde.