I de kommande avtalsförhandlingarna kommer LO-förbunden kräva större löneökningar till lågavlönade avtalsområden.
Det är inget alternativ för Unionen, anser Niklas Hjert, som i stället menar att man måste hitta lösningar på olika problem utifrån varje bransch. Ett av de områden där Unionen har många medlemmar som utmärker sig för låga löner är callcenterbranschen. Många har anställts på lägstlönen. När det är dags för den årliga lönerevisionen får de lönen bara höjd till avtalets nya lägstlön.
- Vi måste hitta lösningar utifrån branschen. För callcenter är problemet att vi inte har någon individuell lönesättning, det är det vi måste jobba på, säger Niklas Hjert som poängterar att Unionen är ett förbund med medlemsgrupper i stort sett alla inkomstlägen.
- Vi måste få fram avtal som stöttar alla de grupperna.
Industriavtalet, bakom vilket bland andra Unionen och LO-förbundet IF Metall står bakom, stadgar att den konkurrensutsatta industrin ska gå före och sätta nivån för löneavtalen. Frågan är om LO-modellen bryter mot detta.
- Det är lite för tidigt att utvärdera. Vi får vänta och se vilka effekter det får i praktiken, säger Niklas Hjert.
Enligt honom är det i princip okej att man på enskilda områden, exempelvis för lärarna, får till avtal som ger mer än för de industrianställda. Däremot strider det mot industriavtalet om man skulle ge flera och stora grupper mer.
Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe är tydligare i sin syn på LO:s låglönesatsning.
- Om ungefär 56 procent av alla LO-medlemmar skulle få ett högre procentuellt lönepåslag än de anställda inom industrin blir industriavtalet ett skämt. Det blir i alla fall svårt att påstå att det är normerande.
I dagsläget har Teknikföretagen inga planer på att hoppa av industriavtalet.
- Nej, det tänker jag inte hota med. Det är ofta klokt att vara eftertänksam. Men det är ingen hemlighet att vi är bekymrade, säger Anders Weihe.