Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Det är de unga som slås ut först när jobben tryter. På ett år har arbetslösheten för unga under 25 ökat från 24 till 29 procent. Men det betyder inte att var tredje ung är arbetslös.
Snarare runt 10 procent, vilket också arbetsförmedlingens analyser visar. Det är en betydligt lägre nivå än de chocksiffror som ofta slås upp, men ändå dubbelt upp jämfört med de äldre.
Det är lätt att fastna i sifferträsket. Men den stora felkällan är att fler än hälften inte ingår i arbetskraften. De söker inte jobb, utan pluggar, ligger i lumpen, är sjuka eller är ute och reser. Dessutom räknas studerande som söker jobb som arbetslösa. Medan andra utan jobb kanske gett upp och inte längre söker, eller motvilligt satt sig på skolbänken. Därför finns inga säkra siffror. Men en på tio är den troliga nivån.
Är det då inte bra med officiella siffror som larmar och visar allvaret? Knappast, en alltför dyster bild ökar bara på pessimismen och hopplösheten. Det är ingen idé att söka när så många slåss om varje jobb.
Svenskt Näringsliv har länge dragit växlar på ungdomsarbetslösheten. Det är ett underskattat problem, säger Stefan Fölster, och pläderar för sänkta löner och skrotad las. Men lägstlönerna inom Unionen, som ligger från 14?300 och uppåt, är knappast något hinder. Där finns till och med avtal som inte garanterar mer än 12?200.
Det är en myt att turordningen i las är boven i dramat. Andelen unga som sagts upp från fasta tjänster är försumbar och då kan det också vara kompetensen som brustit. De flesta unga har i stället olika typer av tillfälliga jobb.
Att unga drabbas först när konjunkturen viker är ett faktum. Samtidigt får de jobb snabbast när det vänder uppåt. Men unga som slås ut har mycket svårt att komma igen. Det framgår av en färsk avhandling om 90-talskrisen från Lunds universitet, Den dubbla vanmaktens logik.
Avhandlingen visar att drygt var tionde som var långvarigt arbetslös eller beroende av socialbidrag i 20-årsåldern var det även tio år senare. De löper också långt större risk att vara marginaliserade senare i livet jämfört med jämnåriga som fått in en fot på arbetsmarknaden. De får sämre hälsa, trassligare relationer och usel ekonomi. Men det värsta är, enligt forskaren, stigmatiseringen, att stämplas som någon som är lat och inte vill arbeta.
Den röda tråden för unga vuxna som blir kvar i arbetslöshet är låg utbildning eller havererad skolgång. Generella åtgärder för unga är ingen lösning. Men stora insatserna krävs för alla som saknar betyg från gymnasium eller t o m grundskolan. En uppgift som den så kallade jobbgarantin borde prioritera.
Många hankar sig fram och läser in det de missat senare. Men över 120?000 i åldern 20 till 29 år har ingen fullbordad gymnasieutbildning. De är kraftigt överrepresenterade bland "unga utanför", socialbidragstagare och förtidspensionerade. Det här visar Unionens chefsekonom Daniel Lind och arbetsmarknadsutredaren Jonas Olofsson i ett debattinlägg (läs "Ideologiska maktambitioner löser inte ungdomsarbetslösheten" på kollega.se).
De går till storms mot arbetsgivarnas tal om en flexibilitet som ska uppnås med försämrade villkor, hårdare piskor och ökad otrygghet. Och pläderar i stället för en väg där unga rustas med kompetens och en tro på sig själva.
Även facken har anledning vara självkritiska. Unga utan jobb har inte prioriterats. Trots att de ofta satts i meningslös terapi eller nyttjats som gratis arbetskraft. Det är hög tid att facken nu sätter press på politikerna och att de tecknar avtal om praktik- och inskolningsplatser som säkrar en väg till jobb. Unionen är inne på den linjen.
I rapporten Den tredje linjen - om unga på arbetsmarknaden finns mer om Unionens krav.
Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.
När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.
Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.
Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?
Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.
Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.
I somras besökte jag området som för inte så väldigt länge sedan hette Leninvarvet, i Gdansk i Polen. Känslan var faktiskt smått hisnande, att strosa omkring i nutidshistorien.
Samma gröna metallkranar som var i bruk på 1980-talet står fortfarande kvar, som jättelika urtidsdjur. I övrigt är kontrasterna stora. Upprinnelsen till protesterna i det kommunistiskt styrda Polen var att matpriserna höjdes – ett av kraven var matkuponger. Nu har ett slitet kvarter i området tagits över av en hipp matmarknad där de många restaurangstånden erbjuder allt från sushi till tacos. Då var området låst, nu är det öppet för alla.
Ett museum berättar om hur fackföreningen Solidaritet bildades, trots att strejker och fackföreningar var förbjudna. Händelser som ledde till frigörelse från Sovjetunionen. Nu går vi turister genom samma port som Lech Walesa tog sig över för att komma in på området och leda strejken. Han och hans arbetskamrater längtade efter bättre levnadsvillkor, men också efter tryck- och yttrandefrihet.
Det är fint att bli påmind om att fackligt arbete är ett arbete för demokrati och öppenhet. Och att det krävs engagemang och mod på själva arbetsplatsen om riktig förändring ska ske.
Ibland är det som att vi glömmer bort det. Det pratas om facket som en slags myndighet eller ett försäkringsbolag – att det är ”någon annan” som har skyldighet att hjälpa till. Självklart ska man få hjälp av sitt fackförbund när man hamnar i kläm. Samtidigt gäller det att komma ihåg att det är en förening som kräver att medlemmar gör insatser på den egna arbetsplatsen.
Det går förstås inte att jämföra riskerna för varvsarbetarna i Gdansk med vårt vardagliga fackliga arbete. Men det är för den skull inget lätt jobb. Att vara den som kliver fram och tar ett förtroendeuppdrag kan vara tufft, tidskrävande och upplevas ensamt. Det kan du läsa mer om här.
Så här års håller vi utvecklingssamtal. Följer upp tidigare mål och skapar nya samt listar behovet av kompetensutveckling. Men syftet är även att nå ökad arbetsglädje och då måste samtalet dessutom bli personligt. Det är inte alla bekväma med, att hamna i fokus. Man kan vara blyg. Eller motståndare till upplägget.
”Varför ska vi utvecklas hela tiden? Räcker det inte att vi gör det vi ska?” Ungefär så sa en medarbetare till mig för många år sedan. Bakom låg, tror jag, en önskan att ”få vara som man är”.
Räcker det inte att vi gör det vi ska?
Ska chefer försöka ändra beteenden? Jag tycker att det finns något som skaver med det – vi människor är olika och det är bra. Ett korrigerande kan skapa en känsla av att inte duga. Å andra sidan påverkar vissa beteenden andras arbetsmiljö negativt och måste stävjas.
Som så mycket annat i ledarskapet är det en balansgång, och lätt att kliva fel. Jag tror ändå på att våga gå nära, för ibland är det först då de viktigaste sakerna uppdagas – som att någon innerst inne inte trivs i nuvarande roll eller är på väg mot överansträngning.