Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Ungdomsarbetslösheten

Unga och jobben är en ödesfråga. Men sänkta löner och skrotad las, som arbetsgivarna slåss för, är knappast någon lösning.
Tommy Zetterwall Publicerad

Det är de unga som slås ut först när jobben tryter. På ett år har arbetslösheten för unga under 25 ökat från 24 till 29 procent. Men det betyder inte att var tredje ung är arbetslös.

Snarare runt 10 procent, vilket också arbetsförmedlingens analyser visar. Det är en betydligt lägre nivå än de chocksiffror som ofta slås upp, men ändå dubbelt upp jämfört med de äldre.

Det är lätt att fastna i sifferträsket. Men den stora felkällan är att fler än hälften inte ingår i arbetskraften. De söker inte jobb, utan pluggar, ligger i lumpen, är sjuka eller är ute och reser. Dessutom räknas studerande som söker jobb som arbetslösa. Medan andra utan jobb kanske gett upp och inte längre söker, eller motvilligt satt sig på skolbänken. Därför finns inga säkra siffror. Men en på tio är den troliga nivån.

Är det då inte bra med officiella siffror som larmar och visar allvaret? Knappast, en alltför dyster bild ökar bara på pessimismen och hopplösheten. Det är ingen idé att söka när så många slåss om varje jobb.

Svenskt Näringsliv har länge dragit växlar på ungdomsarbetslösheten. Det är ett underskattat problem, säger Stefan Fölster, och pläderar för sänkta löner och skrotad las. Men lägstlönerna inom Unionen, som ligger från 14?300 och uppåt, är knappast något hinder. Där finns till och med avtal som inte garanterar mer än 12?200.

Det är en myt att turordningen i las är boven i dramat. Andelen unga som sagts upp från fasta tjänster är försumbar och då kan det också vara kompetensen som brustit. De flesta unga har i stället olika typer av tillfälliga jobb.

Att unga drabbas först när konjunkturen viker är ett faktum. Samtidigt får de jobb snabbast när det vänder uppåt. Men unga som slås ut har mycket svårt att komma igen. Det framgår av en färsk avhandling om 90-talskrisen från Lunds universitet, Den dubbla vanmaktens logik.

Avhandlingen visar att drygt var tionde som var långvarigt arbetslös eller beroende av socialbidrag i 20-årsåldern var det även tio år senare. De löper också långt större risk att vara marginaliserade senare i livet jämfört med jämnåriga som fått in en fot på arbetsmarknaden. De får sämre hälsa, trassligare relationer och usel ekonomi. Men det värsta är, enligt forskaren, stigmatiseringen, att stämplas som någon som är lat och inte vill arbeta.

Den röda tråden för unga vuxna som blir kvar i arbetslöshet är låg utbildning eller havererad skolgång. Generella åtgärder för unga är ingen lösning. Men stora insatserna krävs för alla som saknar betyg från gymnasium eller t o m grundskolan. En uppgift som den så kallade jobbgarantin borde prioritera.

Många hankar sig fram och läser in det de missat senare. Men över 120?000 i åldern 20 till 29 år har ingen fullbordad gymnasieutbildning. De är kraftigt överrepresenterade bland "unga utanför", socialbidragstagare och förtidspensionerade. Det här visar Unionens chefsekonom Daniel Lind och arbetsmarknadsutredaren Jonas Olofsson i ett debattinlägg (läs "Ideologiska maktambitioner löser inte ungdomsarbetslösheten" på kollega.se).

De går till storms mot arbetsgivarnas tal om en flexibilitet som ska uppnås med försämrade villkor, hårdare piskor och ökad otrygghet. Och pläderar i stället för en väg där unga rustas med kompetens och en tro på sig själva.

Även facken har anledning vara självkritiska. Unga utan jobb har inte prioriterats. Trots att de ofta satts i meningslös terapi eller nyttjats som gratis arbetskraft. Det är hög tid att facken nu sätter press på politikerna och att de tecknar avtal om praktik- och inskolningsplatser som säkrar en väg till jobb. Unionen är inne på den linjen.

I rapporten Den tredje linjen - om unga på arbetsmarknaden finns mer om Unionens krav.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

När AI särskriver blir jag en bakåtsträvare

Ständig förändring är vår tids mantra. Att testa nytt är bra och nödvändigt, det går inte an att vara en bakåtsträvare. Fast lite kanske?
Helena Ingvarsdotter Publicerad 3 februari 2025, kl 05:55
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Vi arbetar agilt – är i ständig förändring. Så ska man säga och göra i dagens arbetsliv. Annars framstår man som en bakåtsträvare, och med viss rätt eftersom de flesta branscher förändras snabbt i dessa digitala tider. Ta bara AI-verktygen som redan är en realitet men ändå bara i början av utvecklingen.

Vi testar! Så säger vi när vi ska införa något nytt på jobbet. Och det är ju bra. Men för att på riktigt våga prova måste det finnas utrymme för att misslyckas. Finns det?

Nja, inte av sig självt i alla fall. Det är nämligen djupt rotat i oss människor att undvika att göra fel, vi är rädda att behöva möta skammen. Därför måste vi prata mer om motgångarna. Det tipset ger ledarskapsutvecklaren Loa Lava Brynjulfsdotter och hennes tips inspirerade mig att formulera ett nyårslöfte. Jag brukar egentligen inte ge några längre, förutom ”jag ska använda läppstift oftare”. Men nu har jag lagt till ett för 2025. Jag lovar att jag ska misslyckas, och att prata öppet om det för att bidra till avdramatisering av motgångar. Välkommen att hänga på om du vill!

Jag lovar att jag ska misslyckas, och att prata öppet om det

Apropå förändring. Jag läste att cirka hälften texterna på plattformen Linkedin kommit till med hjälp av AI-verktyg, till exempel chatGPT. Nog är det en smula omvälvande att vi snart inte vet vem som skrivit?

Inte ens missarna behöver vara mänskliga. Jag tänkte annars att vi i denna nya tid skulle bli lite glada över grammatiska fel, då vet vi säkert att det finns en människa bakom texten. Men tji fick jag. För nu har stavningskontrollsprogrammen som finns i datorn och mobilen börjat särskriva, alltså dela upp vissa sammansatta ord som absolut inte ska delas upp. Jag tror bestämt att jag känner en liten, liten bakåtsträvan komma krypande.

Ledare

I Karl-Bertil Jonssons fotspår

En del väljer att liksom ge upp om mänskligheten och demokratin när världsläget är mörkt. De börjar tro på konspirationsteorier och sprider felaktiga fakta vidare. Men vi får inte släppa hoppet.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 19 december 2024, kl 10:05
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Snart är det jul och säkert kommer några av er titta på Karl-Bertil Jonssons julafton på tv mellan pepparkakor och paketöppning. Den tecknade sagan handlar om tonåringen som bestämmer sig för att ta rika människornas julklappar och ge till de fattiga och utslagna. Jag säger inte att hans metod är den bästa – jag tänker inte uppmana till stöld – men visst behövs åtgärder som minskar klyftorna och polariseringen i samhället just nu.

För läget är på många sätt mörkt, med krig och konflikter. En av världens största demokratier har valt en president som byggt sin kampanj på att elda på hat och misstro mellan människor. Här hemma blir vardagen tuffare när arbetslösheten når nya rekordnivåer. För många kommer det inte att bli ”en välsignad jul” som Karl-Bertils ömma moder önskar sig.

Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande

Det är svårt att stå ut med eländet. En del väljer att liksom ge upp om mänskligheten och demokratin. De börjar tro på konspirationsteorier och sprider felaktiga fakta vidare, vilket i sin tur ökar polariseringen.

Men den vägen leder bara till cynism och själviskhet. Vi måste göra tvärtom. Välja hoppet och ljuset, trots allt. För vår egen skull – men också för alla andras. 

Det betyder inte att vi ska blunda för verkligheten eller förneka det som är tungt, men vi ska agera. Engagera oss i föreningar, i facket, gå ut och nattvandra, träna ett gäng ungar i fotboll – helt enkelt hugga i där vi kan. Hitta tröst i musik, film och böcker, eller kanske naturen. Det är vår plikt som människor att odla det positiva, som en motkraft. Som den store humanisten Tage Danielsson – han som skrev sagan om Karl-Bertil Jonsson – också sa:

”Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande.
Det kan vara tungt, men man måste försöka.
Om man ger upp och drunknar i sorgen, ökar man världens elände.”