Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Unga blir måltavlor för oseriösa arbetsgivare
Många unga utnyttjas av oseriösa arbetsgivare. Dessutom står mer än var femte ung människa under 25 år utanför arbetsmarknaden i dag.
Många unga som har ett arbete saknar schysta villkor på sin arbetsplats. En undersökning som Unionen gjort visar att så mycket som fyra av tio unga saknar anställningskontrakt. Det betyder att de riskerar att utnyttjas av oseriösa arbetsgivare och att de får svårare att bevisa att de behandlats fel.
I det här numret kan du läsa om vardagen för Emil, en av alla unga människor som utnyttjats av sin arbetsgivare (sid 8-13). Dessvärre är Emil inte ensam om att vara ung och bli utnyttjad av arbetsgivare.
Att ha ett arbete med anställningstrygghet är ett måste för att kunna skaffa lägenhet och så småningom kanske planera för att bilda familj. Därför är det mycket bekymmersamt att så många som var femte ung människa under 25 år i dag står utanför arbetsmarknaden i vårt land. Och för den enskilde skapar detta naturligtvis oerhörda problem.
Den som inte får ett arbete tvingas bo hemma hos sina föräldrar under en längre tid. Att få ett hyreskontrakt blir en utopi. Genom att inte lyckas erbjuda unga arbete sätter samhället käppar i hjulet för en hel generation unga som på så sätt förhindras att bli fullvärdiga medborgare. Följden blir ett högst ofrivilligt ökande generationsboende där unga förhindras att leva sina egna liv.
På längre sikt skapas än större problem. För det räcker inte med utbildning för att bli attraktiv på arbetsmarknaden i dag. Det krävs också arbetslivserfarenhet, och hur ska unga människor få det om de inte släpps in på arbetsmarknaden? Om inget görs för att förändra detta betyder det att vi riskerar att om några år ha en stor grupp arbetsföra människor i medelåldern med betydligt mindre arbetslivserfarenhet än tidigare generationer.
Dessutom visar forskning att den som gått utan arbete en längre tid riskerar att bli utestängd från samhället också flera år senare i livet.
De unga som går länge utan arbete riskerar också att drabbas av ohälsa. Det blir en oerhörd press att söka jobb efter jobb och ständigt mötas av: "Tack för din ansökan, men vi har beslutat oss för att gå vidare med en annan sökande". Ingen vet i dag hur stor samhällets kostnad blir för att ta hand om ohälsan som följer i arbetslöshetens spår.
Nu behövs därför krafttag från politikerna för att få till en förändring.
En av de viktigaste knäckfrågorna för arbetsmarknadsminister Hillevi Engström borde vara att lösa problemet med att så många unga står utanför arbetsmarknaden. Om inget görs för att hitta en lösning riskerar problemet att förvärras ytterligare med ännu mer utanförskap och ohälsa för unga som följd. En hög arbetslöshet bland unga är därför ett problem för hela samhället.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Är bäst-före-datum passerat?
Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.
När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.
Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.
Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?
Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.
Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.
Facket är ingen myndighet
Lech Walesa och hans arbetskamrater längtade efter bättre levnadsvillkor, men också efter yttrandefrihet. Fackligt arbete handlar om demokrati, och det kräver aktion på arbetsplatsen. Det är inte bara upp till ”någon annan” om förändring ska ske.
I somras besökte jag området som för inte så väldigt länge sedan hette Leninvarvet, i Gdansk i Polen. Känslan var faktiskt smått hisnande, att strosa omkring i nutidshistorien.
Samma gröna metallkranar som var i bruk på 1980-talet står fortfarande kvar, som jättelika urtidsdjur. I övrigt är kontrasterna stora. Upprinnelsen till protesterna i det kommunistiskt styrda Polen var att matpriserna höjdes – ett av kraven var matkuponger. Nu har ett slitet kvarter i området tagits över av en hipp matmarknad där de många restaurangstånden erbjuder allt från sushi till tacos. Då var området låst, nu är det öppet för alla.
Ett museum berättar om hur fackföreningen Solidaritet bildades, trots att strejker och fackföreningar var förbjudna. Händelser som ledde till frigörelse från Sovjetunionen. Nu går vi turister genom samma port som Lech Walesa tog sig över för att komma in på området och leda strejken. Han och hans arbetskamrater längtade efter bättre levnadsvillkor, men också efter tryck- och yttrandefrihet.
Det är fint att bli påmind om att fackligt arbete är ett arbete för demokrati och öppenhet. Och att det krävs engagemang och mod på själva arbetsplatsen om riktig förändring ska ske.
Ibland är det som att vi glömmer bort det. Det pratas om facket som en slags myndighet eller ett försäkringsbolag – att det är ”någon annan” som har skyldighet att hjälpa till. Självklart ska man få hjälp av sitt fackförbund när man hamnar i kläm. Samtidigt gäller det att komma ihåg att det är en förening som kräver att medlemmar gör insatser på den egna arbetsplatsen.
Det går förstås inte att jämföra riskerna för varvsarbetarna i Gdansk med vårt vardagliga fackliga arbete. Men det är för den skull inget lätt jobb. Att vara den som kliver fram och tar ett förtroendeuppdrag kan vara tufft, tidskrävande och upplevas ensamt. Det kan du läsa mer om här.
