Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Anställdas mående är sämre efter pandemin

Anställda har mindre energi och motivation i dag än före pandemin. Det visar resultatet av över 1 000 personlighetstester, skriver Klaus Olsen.
Publicerad
Man ligger på ett skrivbord
Hur mår vi post-pandemi? Energin och engagemanget på jobbet är lågt, visar resultatet av över 1 000 personlighetstester. Foto:Privat/Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När pandemin slog till förändrades världen över en natt. Redan då förstod vi att effekterna skulle bli stora, men få kunde ana hur djupt och långvarigt spåren skulle bli i våra hjärnor och vårt arbetsliv. I dag, flera år senare, ser vi konsekvenser som inte kan mätas i enbart sjukvårdsstatistik – det handlar om vårt mentala välmående och vår förmåga till motivation, utveckling och engagemang.

En ny studie publicerad i Nature Communications visar att våra hjärnor faktiskt åldrades i genomsnitt 5,5 månader snabbare under pandemin – oavsett om vi själva blev sjuka eller inte. Det är ett slående exempel på hur djupa avtryck en kris kan göra, även bortom fysiska symtom. Den kollektiva upplevelsen av stress, oro, social isolering och brutna vanor har påverkat oss alla.

Återgång till jobbet har inneburit en känsla av trötthet snarare än ny energi

När vi i en studie analyserade över 1 000 svenska personlighetstester var bilden klar: motivationen och drivkraften hos anställda har försvagats påtagligt jämfört med nivåerna före pandemin 2018. I princip samtliga undersökta egenskaper kopplat till arbetsglädje, ambition, utvecklingslust och riskbenägenhet har minskat. Detta är inte enskilda fall, utan ett genomgående mönster i hela arbetslivet.

För många har återgången till jobbet efter semestern inneburit en känsla av osäkerhet och trötthet snarare än ny energi. Många arbetsplatser vittnar om svårigheter att återupprätta engagemang och framtidstro. Vi ser nu att pandemins effekter slagit rot i kulturen: det är svårare att entusiasmera, sätta ambitiösa mål eller hitta motivation till att utvecklas – både som individ och verksamhet.

Den här utvecklingen ställer stora krav på arbetsgivare, företagare och beslutsfattare. Vi kan inte räkna med att tiden ensam läker de sår som pandemin rivit upp. Psykologisk återuppbyggnad och satsningar på välmående på jobbet måste få högsta prioritet, lika självklart som att vi fokuserade på smittskydd och fysisk säkerhet när krisen var som värst. Det handlar om att investera i mentalt kapital och skapa miljöer där människor kan återfå sin drivkraft och sitt engagemang.

Låt oss tala öppet om pandemins långsiktiga konsekvenser 

Jag ser det som en samhällsuppgift att ta dessa signaler på största allvar. Vår framtida innovationskraft och välfärd hänger på att vi återvinner både motivation och arbetsglädje. Låt oss tala öppet om pandemins långsiktiga konsekvenser – och agera för att rusta oss mentalt lika systematiskt som vi rustat oss fysiskt. Alternativet är att risken för ett fortsatt stukat arbetsliv växer, både för individ och samhälle.

/Klaus Olsen, vd Jobmatch Sweden

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag