Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Så kan fler våga jobba fackligt

Fackligt engagemang borde ses som kompetensutveckling. Det skulle få fler att våga ta ett fackligt uppdrag.
Susanna Lundell Publicerad

Unionen är ett växande fackförbund. Medlemmarna strömmar till som aldrig förr, men det är långtifrån alla som kan tänka sig att engagera sig utöver att betala medlemsavgiften.

Samtidigt som nio av tio upplever att de kan prata öppet om att de är med i facket, är det svårt att locka unga medlemmar att vilja ta ett fackligt uppdrag. Det visar en undersökning som Novus gjort på uppdrag av Kollega. Undersökningen visar också att de som arbetar fackligt i de allra flesta fall trivs med sina uppdrag. Åtta av tio som i dag har ett fackligt uppdrag uppger att de tycker att det fungerar bra. Mer problematiskt är det att locka dem som inte är engagerade att bli det.

Kanske finns det olika syn på hur mycket tid som är rimligt att lägga på ett fackligt uppdrag? Kanske kan det vara en generationsfråga. För många äldre är det självklart att lägga mycket tid på ett fackligt uppdrag, medan yngre personer inte i samma utsträckning känner att de har den tid, lust eller det engagemang som krävs.

Mer än en tredjedel av dem som i dag inte är fackligt förtroendevalda uppger att de inte kan tänka sig att ta ett fackligt uppdrag. Skälen till detta kan naturligtvis vara många. Tidsbrist, att allting just nu fungerar bra på arbetsplatsen eller en oro över att ta på sig för mycket kan vara anledningar till att tacka nej.  En utmaning för facket blir då att fundera över vad som skulle kunna få fler att engagera sig. Att identifiera dessa nycklar kan vara avgörande framför allt för att få unga att se fackligt engagemang som en möjlighet till att utvecklas i arbetslivet. Kollegas undersökning visar också att det som främst skulle kunna få dem som i dag inte har ett fackligt uppdrag att ändra sig, är att fackliga förtroendeuppdrag skulle räknas som kompetensutveckling. Att se det fackliga engagemanget som ett smörgåsbord och att kunna välja att vara aktiv i vissa delar utan att axla hela ansvaret, är också något som skulle få fler att välja att engagera sig. Likaså att det finns tid och att det går att förena med att samtidigt göra karriär.

Den traditionella bilden av den hårt arbetande fackliga förtroendevalda som tar hand om allt fackligt arbete på arbetsplatsen behöver således revideras om fler ska lockas till engagemang. Kanske kan en person ersättas av en grupp där alla får arbeta med den fråga de brinner mest för? Likaså kan slimmade organisationer och hög tidspress på anställda bli en hämsko för det fackliga engagemanget. Det måste finnas tid att arbeta med frågor som rör arbetsmiljö och arbetsvillkor på arbetsplatsen. I förlängningen ger detta förhoppningsvis bättre arbetsplatser, vilket gynnar både arbetstagare och arbetsgivare. Flexibilitet i såväl arbetsuppgifter som arbetstid och fackligt engagemang är nycklarna till ett bra arbetsliv!

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Är bäst-före-datum passerat?

Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 21 oktober 2024, kl 05:58
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.

När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.

Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.

Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?

Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.

Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.