Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Prata om klimakteriet – även på jobbet

Klimakteriet har stor påverkan i livet för hälften av befolkningen – ändå är ämnet omgärdat av så mycket hysch-hysch. Om vi hjälps åt att avdramatisera ökar förståelsen för hur symptomen påverkar.
Helena Ingvarsdotter Publicerad
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Ganska prick när jag passerade 50-strecket dök symptomen upp, till exempel värmevallningar, störd sömn och en hjärna som plötsligt uppför sig annorlunda och får mig att säga bord när jag menar stol, typ. Nu, fyra år senare, pågår klimakteriesymptomen fortfarande för fullt och jag skulle ljuga om jag påstod att det inte stör tillvaron. Men många drabbas långt värre – med ökad stresskänslighet, humörsvängningar och nedstämdhet.

I stort sett alla kvinnor i övergångsåldern får symptom, ändå är det relativt tyst om ämnet. Det är häpnadsväckande att något som har så stor påverkan i livet för hälften av befolkningen är omgärdat av så mycket hysch-hysch.

Men gör det något, kanske du tänker? Ska jag behöva lyssna till samtal som rör hormoner och fertilitet? Räcker det inte att de som är berörda googlar info?

Ofta klassas hormonrelaterad nedstämdhet felaktigt som depression och utbrändhet, vilket leder till onödiga sjukskrivningar.

Nej, för tyvärr är kunskapsnivån låg och det får konsekvenser, till exempel i arbetslivet. Ofta klassas hormonrelaterad nedstämdhet felaktigt som depression och utbrändhet, vilket leder till onödiga sjukskrivningar. Här behövs kunskap både inom vården och på arbetsplatserna.

Om vi hjälps åt att avdramatisera ökar förståelsen för hur symptomen påverkar. Det kan vara något så enkelt som att kunna säga ”jag jobbar hemma idag och förskjuter arbetstiden för sömnen i natt var kass”. Eller att slippa undrande blickar när man blir knallröd i ansiktet eller växlar mellan ”kofta av” och ”kofta på” flera gånger under samma möte.

På företaget GreatEarth utbildas de anställda i hur kvinnor kan må när hormonnivåerna förändras. Och projektet har givit ringar på vattnet. Fler på jobbet berättar om de mår dåligt eller är stressade – oavsett anledning. De har kommit varandra närmare, som kollegor och människor.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Krönika: Sluta övervaka medarbetarna

Att hålla digital koll på medarbetarna är inte bara dålig stil, det är också dåligt för produktionen.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 25 september 2026, kl 05:59
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Forskning som pågår visar att mer än hälften av alla chefer ägnar sig åt någon form av digital kontroll av medarbetarna – det kan du läsa mer om här.

Jag tycker att det är en oroande hög siffra. Visst, det må vara hänt att kika i Teams om medarbetaren är upptagen så att jag vet om jag kan ringa upp eller ej. Men att falla för lockelsen att titt som tätt kolla att folk jobbar är dålig stil. Och kontraproduktivt.

Jag har svårt att tro att program som mäter tangenttryckningar, registrerar aktivitet eller kartlägger varje minut av arbetsdagen blir till verklig nytta. De säger ju ingenting om kvaliteten på arbetet, eller om kreativitet och innovation.

Och framför allt: ökad övervakning riskerar att urholka tilliten. Och om inte chefen litar på medarbetaren, varför ska då medarbetaren lita på chefen?

Kortsiktigt kanske ökad kontroll kan höja produktionstakten. Men arbetsglädjen och viljan att göra det där lilla extra, att ta ansvar för helheten, riskerar att försvinna, och det tror jag leder till lägre produktivitet i det långa loppet.