Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Lyft fram din egen prestation i lönesamtalet

Okunskapen om hur lön sätts är stor. Men att prata om andras mediokra prestationer i stället för att framhålla dina egna är fel väg att gå.
Susanna Lundell Publicerad

Vid fikabord, middagar och på lunchraster diskuteras ständigt frågan om vilka företag som har de bästa villkoren för anställda. Missnöje med den egna lönen, eller med mindre konstruktiva lönesamtal, är vanligt. Så också okunskapen om hur lön egentligen sätts, visar Kollegas senaste undersökning som gjorts av Novus opinion.


Undersökningen bekräftar att ämnet engagerar anställda inom det privata näringslivet. Mer än hälften av de svarande uppger att de inte är nöjda med sin lön och fyra av tio tycker inte heller att det finns en koppling mellan arbetsprestation och inkomst. Än mer graverande är att lika många svarande säger att de inte vet vad de ska göra för att höja sin lön.
Bilden som ges är att det finns en stor osäkerhet kring hur löner egentligen sätts. Och kanske är det inte så konstigt när hälften av de tillfrågade uppger att de inte har haft något lönesamtal med sin chef. Hur ska anställda då kunna förstå vilken prestation som krävs för en viss lön? Och hur ska chefen ta till sig den anställdes bild av vad hon eller han faktiskt har gjort under året när inget tillfälle för ett sådant samtal ges?
Men även bland dem som faktiskt har haft lönesamtal med sin chef är missnöjet med lönesättningen stort, visar Kollegas undersökning. Som orsak till detta uppgav många att de inte fått gehör för de argument de lagt fram för att få en höjd lön.


Det är en dyster bild som knappast hjälper till med att göra det tydligare för de anställda hur lönesättning går till. Att var tredje tillfrågad inte upplever den senaste löneökningen som rättvis ter sig då inte heller så konstigt.


Det framgår också att det finns ett missnöje hos många anställda med att cheferna har så många medarbetare att de inte har möjlighet att ha koll på vad alla egentligen gör. Att chefen ska kunna sätta en rättvis lön ter sig då svårt för att inte säga omöjligt. Avundsjuka kring att lågpresterande personer får lika mycket eller mer i lön än anställda som sköter sitt jobb är också vanligt.


Dessvärre är argumentet "Isabell får ju så mycket i lön och det vill jag också ha" sällan något som bär frukt efter ett lönesamtal.
För att få bästa möjliga utdelning är det de egna prestationerna, det egna ökade ansvaret eller den egna kompetensutvecklingen som bör framhållas. Arbetsgivaren måste också säkerställa att inga oskäliga löneskillnader finns.


Självklart kommer det alltid att finnas två sidor av hur en rättvis lönesättning ser ut, arbetsgivarens och den anställdes. Men för att få en så tydligt och konstruktiv löneprocess som möjligt finns inga genvägar. Tydliga lönekriterier och lönesamtal på varje arbetsplats måste vara en självklarhet.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Är bäst-före-datum passerat?

Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 21 oktober 2024, kl 05:58
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.

När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.

Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.

Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?

Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.

Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.