Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Låt oss prata om våra löner

När jag började på mitt första riktiga jobb för sisådär hundra år sedan fick jag en ingångslön på 16 000 kronor. Jag hoppade av glädje. Visserligen låg det under Journalistförbundets rekommendationer. Men det var ju bara ett vikariat. Och jag var ju så färsk. Och jag var ju så oprövad. Och att de ens ville anställa mig!
Linda Svensson Publicerad

Något senare pratade jag med min likaledes färska, nyanställda och oprövade manliga kollega och insåg att jag hade dragit en nitlott trots allt. Han fick 2 000 kronor mer, utan någon synlig eller mätbar anledning. Jag tackar min ungdoms ilska och patos för att den där skevheten blev utsuddad rätt snart. Och jag tackar min manliga kollega som stöttade mig. Hans ungdom och patos var detsamma som mitt.

Men när är lönen rättvis? Är det när alla på samma arbetsplats tjänar lika mycket? Eller är det när man tjänar mer ju fler år man jobbat på samma ställe? Eller är det när dina prestationer ligger till grund för din lön? Det är en svår nöt att knäcka.

I en undersökning som Kollega lät göra tidigare i år uppgav fyra av tio tjänstemän att de upplever sin lön som orättvis. Lika stor andel tror att deras lön är lägre än de närmaste kollegornas.

Lön är mer än bara pengarna. Lönen är ett kvitto på att du är betydelsefull och har gjort ett bra jobb. Lönen visar att någon är nöjd med dina insatser. Förhoppningsvis. Kanske är det därför det är så svårt att prata om? För hur avgör jag egentligen graden av nöjdhet? Hur vet jag om 500 kronors löneökning är bra eller dåligt, när jag inte vet hur mycket min närmaste kollega fick?

Ur ett löntagarperspektiv brukar man tala om att öppna löneklubbar är bra för alla. Utom för arbetsgivaren. Vet man vad de andra tjänar, och hur mycket de får i löneökning kan det bli enklare att få upp sin egen lön. Ändå är de öppna löneklubbarna försvinnande få. 

Kanske är det så att lönen inte är den bästa motivations­höjaren? Kanske är det så att jag struntar i om 500 kronor är mycket eller lite om jag får annan uppskattning för mina insatser. I grunden handlar det om att vi alla vill bli sedda, vi vill att andra ser att vi gör vårt bästa och vi vill få uppskattning för det. Det kan vara några väl valda ord, eller en ledig dag när man jobbat hårt en period. Eller lite extra stöttning när det går tungt. I alla fall för min del. Det är ju det där kvittot jag är ute efter.

På företaget Björn Lundén Information är det kollegorna som sätter varandras löner. Praktiskt. Och säkert väldigt demokratiskt.  Kollega har besökt dem. Och ingen verkar tycka att lönen är orättvis. Det tycker man inte heller på Latinamerika­grupperna, där alla anställda tjänar lika mycket. Vi har pratat med dem också.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

När AI särskriver blir jag en bakåtsträvare

Ständig förändring är vår tids mantra. Att testa nytt är bra och nödvändigt, det går inte an att vara en bakåtsträvare. Fast lite kanske?
Helena Ingvarsdotter Publicerad 3 februari 2025, kl 05:55
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Vi arbetar agilt – är i ständig förändring. Så ska man säga och göra i dagens arbetsliv. Annars framstår man som en bakåtsträvare, och med viss rätt eftersom de flesta branscher förändras snabbt i dessa digitala tider. Ta bara AI-verktygen som redan är en realitet men ändå bara i början av utvecklingen.

Vi testar! Så säger vi när vi ska införa något nytt på jobbet. Och det är ju bra. Men för att på riktigt våga prova måste det finnas utrymme för att misslyckas. Finns det?

Nja, inte av sig självt i alla fall. Det är nämligen djupt rotat i oss människor att undvika att göra fel, vi är rädda att behöva möta skammen. Därför måste vi prata mer om motgångarna. Det tipset ger ledarskapsutvecklaren Loa Lava Brynjulfsdotter och hennes tips inspirerade mig att formulera ett nyårslöfte. Jag brukar egentligen inte ge några längre, förutom ”jag ska använda läppstift oftare”. Men nu har jag lagt till ett för 2025. Jag lovar att jag ska misslyckas, och att prata öppet om det för att bidra till avdramatisering av motgångar. Välkommen att hänga på om du vill!

Jag lovar att jag ska misslyckas, och att prata öppet om det

Apropå förändring. Jag läste att cirka hälften texterna på plattformen Linkedin kommit till med hjälp av AI-verktyg, till exempel chatGPT. Nog är det en smula omvälvande att vi snart inte vet vem som skrivit?

Inte ens missarna behöver vara mänskliga. Jag tänkte annars att vi i denna nya tid skulle bli lite glada över grammatiska fel, då vet vi säkert att det finns en människa bakom texten. Men tji fick jag. För nu har stavningskontrollsprogrammen som finns i datorn och mobilen börjat särskriva, alltså dela upp vissa sammansatta ord som absolut inte ska delas upp. Jag tror bestämt att jag känner en liten, liten bakåtsträvan komma krypande.

Ledare

I Karl-Bertil Jonssons fotspår

En del väljer att liksom ge upp om mänskligheten och demokratin när världsläget är mörkt. De börjar tro på konspirationsteorier och sprider felaktiga fakta vidare. Men vi får inte släppa hoppet.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 19 december 2024, kl 10:05
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Snart är det jul och säkert kommer några av er titta på Karl-Bertil Jonssons julafton på tv mellan pepparkakor och paketöppning. Den tecknade sagan handlar om tonåringen som bestämmer sig för att ta rika människornas julklappar och ge till de fattiga och utslagna. Jag säger inte att hans metod är den bästa – jag tänker inte uppmana till stöld – men visst behövs åtgärder som minskar klyftorna och polariseringen i samhället just nu.

För läget är på många sätt mörkt, med krig och konflikter. En av världens största demokratier har valt en president som byggt sin kampanj på att elda på hat och misstro mellan människor. Här hemma blir vardagen tuffare när arbetslösheten når nya rekordnivåer. För många kommer det inte att bli ”en välsignad jul” som Karl-Bertils ömma moder önskar sig.

Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande

Det är svårt att stå ut med eländet. En del väljer att liksom ge upp om mänskligheten och demokratin. De börjar tro på konspirationsteorier och sprider felaktiga fakta vidare, vilket i sin tur ökar polariseringen.

Men den vägen leder bara till cynism och själviskhet. Vi måste göra tvärtom. Välja hoppet och ljuset, trots allt. För vår egen skull – men också för alla andras. 

Det betyder inte att vi ska blunda för verkligheten eller förneka det som är tungt, men vi ska agera. Engagera oss i föreningar, i facket, gå ut och nattvandra, träna ett gäng ungar i fotboll – helt enkelt hugga i där vi kan. Hitta tröst i musik, film och böcker, eller kanske naturen. Det är vår plikt som människor att odla det positiva, som en motkraft. Som den store humanisten Tage Danielsson – han som skrev sagan om Karl-Bertil Jonsson – också sa:

”Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande.
Det kan vara tungt, men man måste försöka.
Om man ger upp och drunknar i sorgen, ökar man världens elände.”