Något senare pratade jag med min likaledes färska, nyanställda och oprövade manliga kollega och insåg att jag hade dragit en nitlott trots allt. Han fick 2 000 kronor mer, utan någon synlig eller mätbar anledning. Jag tackar min ungdoms ilska och patos för att den där skevheten blev utsuddad rätt snart. Och jag tackar min manliga kollega som stöttade mig. Hans ungdom och patos var detsamma som mitt.
Men när är lönen rättvis? Är det när alla på samma arbetsplats tjänar lika mycket? Eller är det när man tjänar mer ju fler år man jobbat på samma ställe? Eller är det när dina prestationer ligger till grund för din lön? Det är en svår nöt att knäcka.
I en undersökning som Kollega lät göra tidigare i år uppgav fyra av tio tjänstemän att de upplever sin lön som orättvis. Lika stor andel tror att deras lön är lägre än de närmaste kollegornas.
Lön är mer än bara pengarna. Lönen är ett kvitto på att du är betydelsefull och har gjort ett bra jobb. Lönen visar att någon är nöjd med dina insatser. Förhoppningsvis. Kanske är det därför det är så svårt att prata om? För hur avgör jag egentligen graden av nöjdhet? Hur vet jag om 500 kronors löneökning är bra eller dåligt, när jag inte vet hur mycket min närmaste kollega fick?
Ur ett löntagarperspektiv brukar man tala om att öppna löneklubbar är bra för alla. Utom för arbetsgivaren. Vet man vad de andra tjänar, och hur mycket de får i löneökning kan det bli enklare att få upp sin egen lön. Ändå är de öppna löneklubbarna försvinnande få.
Kanske är det så att lönen inte är den bästa motivationshöjaren? Kanske är det så att jag struntar i om 500 kronor är mycket eller lite om jag får annan uppskattning för mina insatser. I grunden handlar det om att vi alla vill bli sedda, vi vill att andra ser att vi gör vårt bästa och vi vill få uppskattning för det. Det kan vara några väl valda ord, eller en ledig dag när man jobbat hårt en period. Eller lite extra stöttning när det går tungt. I alla fall för min del. Det är ju det där kvittot jag är ute efter.
På företaget Björn Lundén Information är det kollegorna som sätter varandras löner. Praktiskt. Och säkert väldigt demokratiskt. Kollega har besökt dem. Och ingen verkar tycka att lönen är orättvis. Det tycker man inte heller på Latinamerikagrupperna, där alla anställda tjänar lika mycket. Vi har pratat med dem också.