Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Låt oss prata om våra löner

När jag började på mitt första riktiga jobb för sisådär hundra år sedan fick jag en ingångslön på 16 000 kronor. Jag hoppade av glädje. Visserligen låg det under Journalistförbundets rekommendationer. Men det var ju bara ett vikariat. Och jag var ju så färsk. Och jag var ju så oprövad. Och att de ens ville anställa mig!
Linda Svensson Publicerad

Något senare pratade jag med min likaledes färska, nyanställda och oprövade manliga kollega och insåg att jag hade dragit en nitlott trots allt. Han fick 2 000 kronor mer, utan någon synlig eller mätbar anledning. Jag tackar min ungdoms ilska och patos för att den där skevheten blev utsuddad rätt snart. Och jag tackar min manliga kollega som stöttade mig. Hans ungdom och patos var detsamma som mitt.

Men när är lönen rättvis? Är det när alla på samma arbetsplats tjänar lika mycket? Eller är det när man tjänar mer ju fler år man jobbat på samma ställe? Eller är det när dina prestationer ligger till grund för din lön? Det är en svår nöt att knäcka.

I en undersökning som Kollega lät göra tidigare i år uppgav fyra av tio tjänstemän att de upplever sin lön som orättvis. Lika stor andel tror att deras lön är lägre än de närmaste kollegornas.

Lön är mer än bara pengarna. Lönen är ett kvitto på att du är betydelsefull och har gjort ett bra jobb. Lönen visar att någon är nöjd med dina insatser. Förhoppningsvis. Kanske är det därför det är så svårt att prata om? För hur avgör jag egentligen graden av nöjdhet? Hur vet jag om 500 kronors löneökning är bra eller dåligt, när jag inte vet hur mycket min närmaste kollega fick?

Ur ett löntagarperspektiv brukar man tala om att öppna löneklubbar är bra för alla. Utom för arbetsgivaren. Vet man vad de andra tjänar, och hur mycket de får i löneökning kan det bli enklare att få upp sin egen lön. Ändå är de öppna löneklubbarna försvinnande få. 

Kanske är det så att lönen inte är den bästa motivations­höjaren? Kanske är det så att jag struntar i om 500 kronor är mycket eller lite om jag får annan uppskattning för mina insatser. I grunden handlar det om att vi alla vill bli sedda, vi vill att andra ser att vi gör vårt bästa och vi vill få uppskattning för det. Det kan vara några väl valda ord, eller en ledig dag när man jobbat hårt en period. Eller lite extra stöttning när det går tungt. I alla fall för min del. Det är ju det där kvittot jag är ute efter.

På företaget Björn Lundén Information är det kollegorna som sätter varandras löner. Praktiskt. Och säkert väldigt demokratiskt.  Kollega har besökt dem. Och ingen verkar tycka att lönen är orättvis. Det tycker man inte heller på Latinamerika­grupperna, där alla anställda tjänar lika mycket. Vi har pratat med dem också.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Är bäst-före-datum passerat?

Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 21 oktober 2024, kl 05:58
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.

När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.

Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.

Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?

Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.

Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.