Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Kvinnorna halkar efter
Den som får barn är minst lika intresserad som andra av karriär, visar en ny undersökning. Trots det halkar kvinnorna efter i kompetensutveckling.
Kvinnor och män behandlas olika redan när de har berättat att de ska ha barn och det påverkar senare vilka som gör karriär och utvecklas. Exempelvis erbjuds tre av fyra kvinnor inte kompetensutveckling under graviditeten, medan hälften av männen möter samma öde.
Enligt den nya rapporten Barn, kompetens och karriär, som Ipsos har gjort på uppdrag av Unionen, finns det ingenting som tyder på att karriär och kompetensutveckling är mindre viktigt för den som tar ut lång föräldraledighet. Det är alltså inte kvinnorna själva som är mindre intresserade av att ha krävande och stimulerande jobb. Dock erbjuds de mer sällan utbildning jämfört med sina manliga kollegor och jämfört med kollegorna som inte har barn.
Nästan hälften av alla kvinnor och män i rapporten uppger att de har blivit bättre på att prioritera sedan de blev föräldrar. Många kvinnor tycker också att de har fått bättre ledaregenskaper sedan de fick barn. Trots detta händer något när tjänstemännen bildar familj eftersom var femte kvinnlig chef funderar på att sluta.
Varför är det så? Jo. Siffror visar att det oftast är kvinnorna som tar ut den största delen av föräldraledigheten och samtidigt tar ett större ansvar för hem och barn. Förväntningarna på kön styr alltså hur ansvarsfördelningen för familjen ser ut. Detta ger sedan utslag också på karriärmöjligheterna. Denna nedslående utveckling börjar redan under graviditeten då arbetsgivarna behandlar arbetstagarna olika. Var femte kvinna får då frågan om hon ska gå ner i arbetstid i samband med att hon och hennes partner väntar barn. Bara två procent av männen - alltså inte ens en av tio män - får samma fråga.
Rapporten visar också att suget efter karriär och kompetensutveckling verkar öka med antalet barn. Det finns alltså inget stöd för tanken att den som har många barn inte är intresserad av att göra ett bra jobb eller av att utvecklas i sitt yrke.
Det finns dock mycket som arbetsgivarna och anställda själva kan göra för att motverka att kvinnorna halkar efter. Eftersom kvinnor i dag tar ut mer föräldraledighet än män kan de ibland vara borta i ett och ett halvt till två år från arbetsplatsen. Under denna tid missar de kanske två utvecklingssamtal och således också två möjligheter att diskutera sin kompetensutveckling. En arbetsgivare som värnar om att de anställda utvecklas bör vara mån om att utvecklingssamtal blir av även för den som är föräldraledig. Eftersom var fjärde kvinna och var tionde man byter jobb efter sin föräldraledighet kan detta också vara ett sätt att se till att anställningarna blir mer attraktiva och långsiktiga. Den som får utvecklas i sitt arbete blir med största sannolikhet mer motiverad att stanna på sin arbetsplats.
Kräv därför att du får utvecklingssamtal när du är föräldraledig. Då kommer både du och arbetsgivaren att få fördelen av att du förmodligen får en bättre karriärutveckling och stannar längre på din arbetsplats!
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Är bäst-före-datum passerat?
Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.
När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.
Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.
Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?
Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.
Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.
Facket är ingen myndighet
Lech Walesa och hans arbetskamrater längtade efter bättre levnadsvillkor, men också efter yttrandefrihet. Fackligt arbete handlar om demokrati, och det kräver aktion på arbetsplatsen. Det är inte bara upp till ”någon annan” om förändring ska ske.
I somras besökte jag området som för inte så väldigt länge sedan hette Leninvarvet, i Gdansk i Polen. Känslan var faktiskt smått hisnande, att strosa omkring i nutidshistorien.
Samma gröna metallkranar som var i bruk på 1980-talet står fortfarande kvar, som jättelika urtidsdjur. I övrigt är kontrasterna stora. Upprinnelsen till protesterna i det kommunistiskt styrda Polen var att matpriserna höjdes – ett av kraven var matkuponger. Nu har ett slitet kvarter i området tagits över av en hipp matmarknad där de många restaurangstånden erbjuder allt från sushi till tacos. Då var området låst, nu är det öppet för alla.
Ett museum berättar om hur fackföreningen Solidaritet bildades, trots att strejker och fackföreningar var förbjudna. Händelser som ledde till frigörelse från Sovjetunionen. Nu går vi turister genom samma port som Lech Walesa tog sig över för att komma in på området och leda strejken. Han och hans arbetskamrater längtade efter bättre levnadsvillkor, men också efter tryck- och yttrandefrihet.
Det är fint att bli påmind om att fackligt arbete är ett arbete för demokrati och öppenhet. Och att det krävs engagemang och mod på själva arbetsplatsen om riktig förändring ska ske.
Ibland är det som att vi glömmer bort det. Det pratas om facket som en slags myndighet eller ett försäkringsbolag – att det är ”någon annan” som har skyldighet att hjälpa till. Självklart ska man få hjälp av sitt fackförbund när man hamnar i kläm. Samtidigt gäller det att komma ihåg att det är en förening som kräver att medlemmar gör insatser på den egna arbetsplatsen.
Det går förstås inte att jämföra riskerna för varvsarbetarna i Gdansk med vårt vardagliga fackliga arbete. Men det är för den skull inget lätt jobb. Att vara den som kliver fram och tar ett förtroendeuppdrag kan vara tufft, tidskrävande och upplevas ensamt. Det kan du läsa mer om här.
