Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Kvinnorna halkar efter

Den som får barn är minst lika intresserad som andra av karriär, visar en ny undersökning. Trots det halkar kvinnorna efter i kompetensutveckling.
Susanna Lundell Publicerad

Kvinnor och män behandlas olika redan när de har berättat att de ska ha barn och det påverkar senare vilka som gör karriär och utvecklas. Exempelvis erbjuds tre av fyra kvinnor inte kompetensutveckling under graviditeten, medan hälften av männen möter samma öde.

Enligt den nya rapporten Barn, kompetens och karriär, som Ipsos har gjort på uppdrag av Unionen, finns det ingenting som tyder på att karriär och kompetensutveckling är mindre viktigt för den som tar ut lång föräldraledighet. Det är alltså inte kvinnorna själva som är mindre intresserade av att ha krävande och stimulerande jobb. Dock erbjuds de mer sällan utbildning jämfört med sina manliga kollegor och jämfört med kollegorna som inte har barn.

Nästan hälften av alla kvinnor och män i rapporten uppger att de har blivit bättre på att prioritera sedan de blev föräldrar. Många kvinnor tycker också att de har fått bättre ledaregenskaper sedan de fick barn. Trots detta händer något när tjänstemännen bildar familj eftersom var femte kvinnlig chef funderar på att sluta.

Varför är det så? Jo. Siffror visar att det oftast är kvinnorna som tar ut den största delen av föräldraledigheten och samtidigt tar ett större ansvar för hem och barn. Förväntningarna på kön styr alltså hur ansvarsfördelningen för familjen ser ut. Detta ger sedan utslag också på karriärmöjligheterna. Denna nedslående utveckling börjar redan under graviditeten då arbetsgivarna behandlar arbetstagarna olika. Var femte kvinna får då frågan om hon ska gå ner i arbetstid i samband med att hon och hennes partner väntar barn. Bara två procent av männen - alltså inte ens en av tio män - får samma fråga.

Rapporten visar också att suget efter karriär och kompetensutveckling verkar öka med antalet barn. Det finns alltså inget stöd för tanken att den som har många barn inte är intresserad av att göra ett bra jobb eller av att utvecklas i sitt yrke.

Det finns dock mycket som arbetsgivarna och anställda själva kan göra för att motverka att kvinnorna halkar efter. Eftersom kvinnor i dag tar ut mer föräldraledighet än män kan de ibland vara borta i ett och ett halvt till två år från arbetsplatsen. Under denna tid missar de kanske två utvecklingssamtal och således också två möjligheter att diskutera sin kompetensutveckling. En arbetsgivare som värnar om att de anställda utvecklas bör vara mån om att utvecklingssamtal blir av även för den som är föräldraledig. Eftersom var fjärde kvinna och var tionde man byter jobb efter sin föräldraledighet kan detta också vara ett sätt att se till att anställningarna blir mer attraktiva och långsiktiga. Den som får utvecklas i sitt arbete blir med största sannolikhet mer motiverad att stanna på sin arbetsplats.

Kräv därför att du får utvecklingssamtal när du är föräldraledig. Då kommer både du och arbetsgivaren att få fördelen av att du förmodligen får en bättre karriärutveckling och stannar längre på din arbetsplats!

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Är bäst-före-datum passerat?

Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 21 oktober 2024, kl 05:58
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.

När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.

Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.

Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?

Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.

Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.