Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Chef: Sluta mikrostyra

Vilken typ av ledare är du? Om du är sorten som vill peta i detaljer kan det vara fiffigt att öva på att släppa på kontrollen. Både för verksamsamhetens och din egen skull.
Helena Ingvarsdotter Publicerad
Helena Ingvarsdotter.
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör och ansvarig utgivare för Chef & Karriär samt Kollega. Foto: Klas Sjöberg

Mina söner är vuxna och det är underbart men det finns sådant jag saknar från åren när de var yngre. Till exempel att stå vid – oftast blåsiga men emellanåt också soliga – konstgräsplaner och titta på ungdomsfotboll. Nåja, allt var ju inte kul, det fanns hetsiga föräldrar och tyvärr barn som hamnade i kläm när elittänkandet fick för stor plats. Men de allra flesta som engagerade sig var toppen.

En av de saker man blir observant på som förälder till idrottande barn är vilken ledarstil tränare och ledare har. När det handlar om att coacha ett lag under en match finns det två huvudspår. Den ena sortens tränare är aktiv vid sidlinjen och ropar instruktioner hela tiden och den andra håller sig mer i bakgrunden, pratar bara taktik före matchen och i pausvilan.

En ledare som mikrostyr får kanske goda resultat på kort sikt

Jag kom att tänka på det när jag läste vår artikel om kontrollbehov. En ledare som mikrostyr får kanske goda resultat på kort sikt, men det kan också hämma utveckling. När en chef deltar i alla små beslut riskerar medarbetarna att bli passiva. Vilken sort tillhör du?

Om du misstänker att du är lite för kontrollerande i ditt ledarskap ska du inte misströsta, det går att öva sig på att släppa. Något som också kan minska pressen och stressen för din egen del.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Är bäst-före-datum passerat?

Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 21 oktober 2024, kl 05:58
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.

När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.

Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.

Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?

Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.

Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.